att betänkandet med ogillande skulle läggas till handlingarne — också det ett missgrepp, då han i sitt anförande uttryckligen förklarat, att han icke ville rikta någon anmärkning mot regeringen. Generaldirektören Huss, som utförligt redogjorde för huru frågan om utländningars fastighetsförvärf betraktades i andra länder, frågade derefter, om vi i detta fall skulle vara prohibitister och mindre liberala än ryssar och turkar? Frih. v. Schulaenheim reprocherade reservantens mindre anständiga uttryck och ansåg reservationen vara den onödigaste och den barnsligaste, som någonsin framkommit. Hvarföre — om utländningars fastighetsköp i Sverige ansågos så farliga — hade ingen motion blifvit väckt om en författning i det föreliggande ämnet? Hr Per Nilsson i Espö hyllade alls icke kosmopolitismen, utan var en varm vän af den svenska nationaliteten, som han ansåg sväfva i fara; för öfrigt höll han ett ganska långt, men temligen sömnverkande föredrag rörande historiens gång. Öfverhufvudtaget var denna diskussion föga liflig och utan några märkliga pointer. De ibland åhörarne på läktaren, som kommit dit, ditlockade af en antydan på morgonen i landtmannapartiets härvarande pressorgan, att rätt allvarsamma ord kunna blifva fällda om det sätt, på hvilket konuogens rådgifvare fullgjort sina åligganden, blefvo högeligen gäckade. De allvarsamma orden utebietvo, och af statsrådets ledamöter var endast ett fåtal närvarande. Ett resultat hade dock hr Sven Nilssons reservation, det att enligt prof. Rydins i Första och hr Hedins i Andra kammaren gjorda meddelande, motion skall väckas om ny lagstiftoing i fråga om rätt för utländning att besitta fast egendom i Sverige, Men en eådan motion är sannerligen icke så lätt åstadkommen. I sista stunden inträffade en liten halfrolig episod. Sedan diskussionen afsomnat, förklarade talmannen på framställd proposition om betänkandets läggande till handlingarne, att detta var kammarens beslut — och så föll klubban. Hr talman!, ropade Sv. Nilsson, mitt yrkande om betänkandets läggande till handlingarne med ogillande blef ej framstäldt. — Nej, svarade talmannen, då betänkandet endast innehåller en anmälan, kan ingen annan proposition ifrågakomma än den gjorda. — -Hr talman!, inföll Sv. Nilsson, då skulle det likvisst ha anmälts innan klubban fälldes; hvarpå talmannen ej gaf något svar, utan helt lugnt föredrog nästa betänkande, för hvars behandling jag i följande bref skall redogöra, ty nu måste jag upp för att i aftonsammanträdet höra de många och långa, troligen ock briljanta föredragen om den gifta qvinnans rätt. Många talare! Liflig stämning! Åhörareläktaren fullpackad med ogitta damer!