på sjön i de små öppna båtarne, hvilka der begagnas, och är tvungen att om vintern resa ut i storm och snöyra, hvilket redan flera gånger kostat läkarne deruppe lifvet, blef på en sådan resa genom en af sina patienter smittad med tyfus. Det upplystes, att sjukdomen antog en farlig karakter genom Boyes öfveransträngning under utöfvandet af hans läkarepligter, idet han sjelf sjuk måste ge sig ut för att efterse sina sjuka. men också fick plikta med lifvet derför. Olyckligtvis hade äfven hans hustru blifvit angripen af tyfus fyra dagar efter det hennes man insjuknade och sedan hon bevittnat dennes plågor och dödskamp, afled hon sjelf åtta dagar derefter; sex minderåriga barn stodo hjelplösa vid hennes bår och måste under den härda vintern i det glest befolkade distriktet upptagas af några medlidsamma grannar. Denna rörande händelse förelades nyligen Storthinget jemte en anmodan om understöd at 120 spdr årligen till barnen, ända tills det yngsta uppnått 18 års ålder. Storthingets sympatier voro naturligtvis odeladt för barnen, men Jaabek fann det öfverensstämmande med sina djupa statsmannaåsigter att afgitva en skriftlig reservation, deri han medger, att det skedda, menskligt att döma, är mycket sorgligt, men det är dock medlidandet med en embetsmans efterletvande, som framkallade detta förslag. Han ville derföre icke erkänna, att dessa embetsmannabarn skulle ha det ringaste företräde i fråga om att röra regeringen, komiterade och Storthinget samt förorsaka landet utgifter mera än andra barn. Embetsmannaskapet, tillfogar han, är på sitt sätt ett handtverk, som vederbörande valt hellre än något annat arbete. Han har valt detta för att gagna sig sjelf och sin familj och för så vidt hans embete verkligen behöfves, gagnar han äfven staten på samma sätt som fskaren gagnar landet, allmänheten och sig sjelf genom att draga fisken ur hafvet. Bådaderas hufvudändamål är sålunda att gagna sig sjelfva. Men nu visar sig dock den anmärkningsvärda skilnaden, att då en olycka träffar embetsmannens familj, skall hela landet,j fiskaren inberäknad, i sin medlidsamma sorg tillskjuta penningar till embetsmannens efterlemnade familj, under det att deremot fiskarens i liknande olycklig belägenhet får ingenting! Men jag, Sören Jaabek, vill alldeles icke vara med om att se sakerna ur denna partiska synpunkt. Det ligger onekligen logik och konseqvens i dessa ord, men menniskolifvet är, dessvärre för Jaabeks lära, rikt på tilltällen, då logiken och gonseqvensen icke räcka till och det är ett af dessa undantagsfall, som nu föreligger. En af våra framstående tidningar yttrade sig på följande sätt härom: Staten uppträder alldeles icke här som den medlidsamma och känslofulla personlighet, hvartill Jaabeek vill göra den; tvärtom staten ser noga på sin egen fordel: som regel bestämmer den, att embetsmäns töräldralösa barn alldeles icke ega någon fordran på dess understöd; men här inträffar ett extraordinärt fall, hvari staten sianer sig bäst tjent med att frångå denna regel: fiskare, säger staten, skall jag icke så lätt bli utan, men läkarehjelp i våra bistra hafedistrikter torde lätt komma att saknas under epidemier o. dyl., ifall läkaren nödgas resa från ort till ort, utsatt för att iföljd af en plötslig omkullsegling eller öfveransträngning ställa sin familj på bar backe, såframt Jaa beks egoistiska sats, man måste sörja för sig sjelt, blefve genomförd. Men nu utsätter staten klokt en premie för den risk, läkaren löper, i form af skyldigheten till att understödja hans efterlemnade. Detta innebär nemligen en borgen för en ökad redobogenhet hos läkaren att hjelpa och vårda fiskaren, hans hustru och barn vid tilltällen då detta kan medföra ögonskenlig fara för läkarens lif och han mycket väl kunde försvara sitt hemmablifvande. Det är sålunda sitt eget intresse, som samhället gagnar genom att erkänna en understödspligt sådan som denna. Det är ganska märkligt, hvad denna lilla historia gjort för ett uppseende i hela landet och den har helt säkert ej bidragit till att öka Jaabeeks popularitet. Jag har förut omtalat, att i fjor utkom en liten broschyr, kallad: Om Jaabake Angreb paa Christendomen, föranledd af hans egna uttalanden i Folketidende. I denna yttrar Jaabek bl. a att det att köra gödsel, sopa sitt golf, slå ihjäl folk som soldat, att lossa varor från fartyg o. s. v. äro lika så vigtiga saker som att göra korstecknet öfver små barn vid dopet, kasta mull på en aflidens kista o. 8. v. Derföre bör ej heller prestens verksambet betalas högre än en daglönares, en schåares, en sjömans o. s. v. Broschyren nagelsar skarpt dessa Jaabeeks skamlösa anfall mot kyrkaus sakrament och tjenare och detta var utan tvifvel förnämsta orsaken till den sörnärmelse som tillfogades Jaabek i hans hemort, då han af presten förvägrades att fungera som fadder vid sin sonsons dop. Jaabek har nu instämt förläggaren af den ifrågavarande broschyren inför domstol, såsom innehållande ärekränkande uttryck om honom; men istället för boktryckaren har författaren sjelf namngifvit sig och mottagit Jaabseks ut