Ixvarjehanda. Ett kuriosum. Under denna rubrik läses i senaste numret at TIdn. för Hästvänner följande: En insändare i ÅDas Sportblatt, som kallar sig Paul Pry, meddelar följande: . sJag begaf mig för någon tid sedan på resa och tog naturligtvis mitt paraply med mig. I Gönyö träffade jag en herre, som var utan paraply, och då det just regnade häitigt, emottog jag honom under mitt skyddande tak. Det var mitt första att på det för mig egendomliga, grannlaga sätt forska efter, huru den obekante herren hette, hvad han hade för sig och hvart han ämnade sig. Jag fick då veta, att mannen hette von Gombos, att han var kongl. ungerskt hofråd, naturforskare och kemiker samt uppfinnare af ett arcanum, som tyckes vara egnadt att framkalla en fullständig revolution inom kapplöpningsvåsendet. Namnde hofräd emottager trainade hästar och efter 4 å D dagar kunna desamma egifva andra hästar af liknande qvalitet 7 3 10 skälp. på distancer af ända till 13 mil. Löpningen kan försiggå på Wiens bana och trainaren tår vara närvarande vid hästens preparation. Min vän hofrådet bär med mycket lugn flera millioner i sin ficka — notabene om hans medel verkligen håller hvad uppfinnaren lofvar. Vill ingen taga hr von Gombos på orden? Kort efter sedan detta insändt utkommit i Sportblatt, egde verkligen ett försök med nämnde undermedel rum i Wien. Det protokoll, som förts vid detta tilltälle och som bevittnats af flera persener, lyder i sin helhet sålunda: . Jag undertecknad intygar härmed, att min öfver tio år gamla häst, hvilken, utan att någonsin hafva blifvit skonad, under tvenne är slitit ut sina krafter framför postvaguen och omnibusen samt i jordbruksarbete, genom ett, af hofrådet Bartholomäus von Gombos upptunnet medel, som höjer hästarnes styrka och suabbhet samt stärker deras respirationsorganer, hvarigenom uthälligheten betydligt förökes, blitvit istandsatt till följande bedrifter. För att konstatera skilnaden emellan den forna och nuvarande kapaciteten hos olvanbeskrifne häst, hvilken under tio dagar underkastats hr hofrådets behandling, tillkallades tvenne herrar, nemligen min broder Carl Bergauer, hästbandlare i Wien, och Constantin von Meyer, stalimästare i Wien. Experimentet företogs på följande sätt: hästen spändes framför en lätt vagn och kördes i traf den för hvarje Wienare kända sträckan från viadukten vid Prateringången till första rondeauen och tillbaka. Resultatet var öfverraskande. Vid en annan pröfning, som äsägs af samma herrar, trafvade hästen från viadukten till lustbuset i Freudenau, och i trots af den ogynnsamma väderleken, den smutsiga vägen samt andra tidsödande hinder, tillryggalades denna distans på 19 minuter. Sedan hästen återkommit, öfvertygade vi oss om dess välbefinnande och tunno att han omedelbart härefter utan svårighet kunnat tillryggalägga en ännu större distans. Audningsorganerna befunno sig i ett ovanligt lugnt tillstånd, flankernas rörelse var normal och svettningen obetydlig. Äfven extremiteterna, hvilka eljest i främsta rummet angripas af en så snabb körning, betunno sig i bästa skick. Wien d. 19 december 1872. Josef Bergauer, husegare i Wien och Stockerau. Såsom vistnen: Constantin von Meyer, stallmästare. Carl Bergauer. Det torde knappast kunna betviflas, att här är fråga om någon humbug; men vi skola det oaktadt icke uuderlåta att hålla våra läsare i kunskap om alla de mera eller mindre tillförlitliga experiment, till hvilka detta s. k. Pegasusin kan gifva anledning.