Hertigen af Dalarne. T Åter har nu döden efter en kort frist hemsökt vårt konungahus. I går kl. 9,30 f. m. kallade skördemannen till ett lugnare hem den yngste at kung Oscar I:s och drottning Josefinas söner. Hertigen af Dalarne, Nikolaus August, slutade då sina dagar fyratioett och ett halft år gammal. Man må tala aldrig så vidt och bredt derom, att de båda brödraländernas lugn och välfärd ej längre äro kodjade vid den elägt, hvars medlemmar de utsett att enligt succeseionsordningen bära den gamla kronan och föra den gamla spiran; man må inför främlingar oller landsmän tillåta sig att gifva en personlig ovilja uttryck, man må till och med nedlåta sig att smäda: det är dock nu ett enart sjutioårigt band, som binder de båda länderna vid en regentslägt, som, oberäknadt hvad den verkligen gjort för de båda ländernas trygghet och lycka — något hvarom häfderna bära och skola bära vittnesbörd — genom bjertats egenskaper och genom sio svenskhet — för att ej säga norskhet — tagit i arf den kärlek, som nordens folk alltid visat sina furstar, så länge de utmärkt sig genom de egenskaper vi antydt. Det är derföre, som da sorger, som drabba konungahuset, finna hjertligt deltagande hos män och qvinnor här i nordanlanden, som tänka och känna ärligt och nordiskt. Det är sannt, att den nu aflidne arfprinsen aldrig stått tronen närmast, och att man knappt täckt eig den möjligheten, att han en gång skulle bära de båda kronorna; det är också sannt, att han bland kung Oscars och drottning Josefinas söner var den ende, om hvars begåfning man icke haft en hög tanke, om hvilken man trott, alt han hade sått något mindre i arf af sina förfäders lysande egen skaper, men det är icke den snabba lifliga eller skarpa uppfattningen, de erkända talangerna eller det fängslande sättet, hvilka äro de enda egenskaperna, som hafva värde i en antällning sådan som hans; vi hafva talat om bjertats egenskaper: slärdlöshet, vänfasthet, okonstlad ärlighet reda här bland oss ock den, som af dessa egenskaper utmärkes, en plats i medborgarnes hjortan, och dalprinsen visste nog, att han hade fått den platsen, och han visste nog också värdera sin vinst, om också hans anspråkslöshet ej tillät honom att orda mycket om den saken. Hertigen af Dalarne förmälde sig i april 1864 med den furstinna, som nu ötverlefver honom och hvars sorg nog röner deltagande rundtom i både Sverige och Norge.