I dessa dagar har offentliggjorts ett nytt bref från grefvens af Chambord, hvarigenom det blir lätt att förstå, att högra centorn inom Frankrikes nationalförsamling slutligen sett sig nödsakad att bryta med den egentliga högern, och att alla förhoppningar om en öfverenskommelse mellan det legitimistiska partiets pretendent och orlanska prinsarne äro uppgifna. I det omnämnda brefvet, hvilket är stäldt till biskopen af Orlans, förklarar pretendenten, att tricoloren, Orläans ernas fana, är för honom likbetydande med revolutionen, och att han icke under någet vilkor kan antaga henne, emedan det är hans pligt att upprätthålla ärftlighetens princip alldeles oförsvagad. Med andra ord, de orlanska prinsarne och med dem det franska folket skola obetingadt erkänna grefvens af Chambord dynastiska rättigheter, och först då detta skett, kan det vara fråga om regeringssystemet, arfsföljdens ändrande m. m. Pretendenten tyckes icke sjelf göra sig stora förhoppningar om, att han med ett sådant program skall komma att bestiga sina fäders tron, ty han säger, att Pius IX är hans förebild och att han af denn höge fången i Vaticanen skall lära sig den karaktersfasthet, som förhållandena kräfva. Någon olyckligare förebild kunde grefven af Chambord icke gerna välja, och han skulle icke heller kunnat skada sin sak mera, än han gjort genom att göra den solidarisk med Påfvedömets verldsliga makt. Man kan ntan öfverdrift säga, att den legitime pretendenten sjelf stängt för sig hvarje utsigt att bli konung i Frankrike och gitvit sitt parti dödsstöten. Thiers gnuggar belåtet händerna; denna omständighet har stärkt hans parti, som är centers, ty dit måste orlåanerna nu dragas genom omständigheternas makt, och den skall väl äfven bidraga till framgången af tretiomannautskottets betänkande, oaktadt legitimistornas och den radikala vensterns angrepp deremot (se dagens telegramatdelning.) 8