Ivarjehanda. Samvetsqval. Från Björneborg i Finland rkrifven: Nyligen infann sig hos polismyndigheten härstädes en medelålders man, som uppgaf sig vara för detta soldat, vid namn David Wilhelm Skön, och afgaf följande sjelfbekännelse: Efter tidigare vagabonderande hade han under vintern haft tjenst å Marttila hemman i Hermois by af Wesilaks socken, derifrån han natten emot d. 1 febr. rymt och 4. 3 inträffat i Tyrvis Efter att der om aftonen hafva förplägat sig på ett näringsställe i kyrkbyn, vandrade han vidare, då han på Wammaskoski bro mötte en tiobrs gammal tiggargosse, som kem sjun gande i den klara månskensnatten och begynte gyckla öfver hans rusiga tillstånd. Förbittrad öfver barnets skämt och ansbollar, rusar ban ursinnigt fram, griper och kastar gossen i den brusande ferssen, som genast i sin glittrande silfrerduk för alltid insvepte sitt menlösa byte. Intet främmande öga såg det, men Tyrvis kyrka stod der hög och allvarlig, sträckande sina majestätiska torn, som stumma rvittnen, anklagande mot höjden. Ett tredje dröjde dock ej att röja sin närvaro, men icke stumt, i gerningamannens inre; vid dess röst skingrades rusets dimmor. Hapen öfver sitt brott skyndade mördaren derifrän; men jagad af samvetsförebråelserna fick han ingenstådes ro. Åsynen af barnets bedjande armar, då det rycktes i djupet, har ej, så säger han, ett ögonblick vikit ifrån honom natt och dag, ech alltsedan irrade han, flyende sig sjelf, omkring, tills han kom hit, tiggande om ett straff till försoning.