BILL sate 1 Freiburg, och 2. Att den katolska kyrkans funktionärer skola, för att vara lagligt valda, föreslås af biskopen och erkännas af statsrådet. Oaktadt dessa öfverenskommelser, tillskref msgr Marilley, biskop i Freiburg, år 1864 statsrådet i Genve, att den hel. stolen utnämnt den hittillsvarande cure de Gendve, Nermillod, till biskop med titeln Åbiskop at Hebron, och att han såsom generalvikarie skulle vara mogr Marilleys representant i Gnero. Statsrådet avarade, att det ekulle fasthålla vid öfrorenskommelsen af 1819 och att det endast ville erkänna Mermillod i hans nya egenskap af generalvikarie, hvaremot de biskopliga förrättningarne fortfarande som hittills endast sngo utöfvas af biskopen i Freiburg. Så stodo sakerna ända till år 1871. Men då statsrådet det året vände sig till msgr Marilley i några angelägenheter, som rörde biskopen, så förklarade han, att han ej hade något att dermed skaffa och att man skulle vända sig till Mermilled. Slutligen har msgr Marilley genom bref af d. 23 okt, 1872 förklarat, att han afstår från hvarje biskoplig myndighet öfver kantonen Gndve till förmån för Mermillod. Ställningen var således denna: Marilley hade utan de borgerliga myndigheternas samtycke företagit en delning af sitt stilt, och Mermillod hade öfvertagit ett biskopsdöme in partibus, utan att hafva dertill erhållit sin regerings bifall. Det kan ej nekas, att denna ställning var högst egendomlig, och man finner visst icke många exempel på, att en embeteman på egen hand företager en delning af sin jurisdiktion och utnämner sin efterföljare, utan att bry sig om myndigheternas åsigt? Härtill kom nu den svårigheten, att presterna och de öfriga katolska funktionärerna icke längre kunde väljas på lagligt sätt, ty då det icke fanns någon lagligt vald biskop för att föreslå dem, så kunde de icke heller erkännas af statsrådet. Dessa svårigheter måste ovilkorligen undanrödjas — men huru? Den radikalaste och dertill den mest logiska lösningen hade visserligen varit att begagna tillfället till genomförande af det.så mycket omtalade särskiljandet af stat och kyrka. Denna utväg föreslogs äfven i stora rådet ls grand conscil7 af de radikala medlemmarne James Fary och Carl Vogt; men den ansågs af den moderata majoriteten för opraktisk och blef derför förkastad. En annan utväg hade varit att söka få en ny öfverenskommelse med påfvestolen till stånd. Äfven denna förkastades, emedan det af flertalet ansågs ovärdigt och farligt att inlåta sig på underhandlingar med påfven. Det återstod således endast att söka skapa en ny lag om ordnandet af den katolska kyrkan. Efter häftiga debatter, i hvilka publicum ständigt och jemnt inblandade sig, har le gramd conscil nu också antagit ett dylikt lagförslag. De vigtigaste bestämmelserna i denna lag, öfver hvilka valmännen först skola rösta, innan han kan träda i kraft, äro följande: Presterna och vikarierna, hvilkas löner utbetalas af statskassan, väljas af de katolska borgarena; stiftsbiskopen, som erkännes af staten, utöfvar ensam de birkopliga funktionerna; om han under sitt ansvar öfverlemnar embetets utöfvande till ett ombud, skall denne erkännas af statsrådet; biskopssätet får icke vara idkantonen Gönove. Framläggandet af detta lagförslag, skulle emellertid icke stämma katolikerna mildare; det bragte tvärtom förbittringen till dess höjd. Att katolikerna menade allvarligt med sin kamp mot de borgerliga myndigheterna, och att de voro beredda att trotsa dessa till det yttersta, skulle snart visa sig. Utan att hafva dertill förvärfvat regeringens tillåtelse lät Mermillod d. 2 febr. uppläsa i kyrkorna ett påfligt bref af d. 16 jan. 1873, genom hvilket Vär ärevördige broder Gaspard Mermillod, biskop af Hebron in partibusk blef utnämnd till apostolisk vikarie för kantonen Geneve. Bretvets slut är särdeles betecknande ; det säges neml. här, att detta sker, hvad genödverlagarne än må säga härom, ja, äfven om dessa skulle bekräftats med den apostoliska eden eller hvilken annan stadfästelse som helst! Det var ej gerna möjligt att på ett tydligare sätt uttala sin ringaktning för den borgerliga myndigheten. Man lät sig likväl icke förskräckas af dessa stora ord. Statsrådet förklarade, att det på intet sätt ville erkänna en apostolisk vikarie, och att det betraktade påfvebrefvet som nulle at non avenus. Det bestämde derjemte, att någon aflöning icke skulle under tre månader, räknadt från d. 2 febr., utbetalas till de katolska presterna, till straff för att dessa, i trots af lagen, uppläst inom sina kyrkor ett påfligt bref, utan att förut hafva förrärfrat regeringens tillåtelse dertill. Detta var det första svaret på katolikernas anspråk: — det skulle icke bli det sista. Ifrån denna stund antager frågan en ny karakter. Hittills hade hon varit en rent kantonal fråga; nu öfvorgår hon till att blifva international. Under d. 3 febr. lemnar neml. päfvestolens chargs daffaires i Bern, megr Ågnozvi, förbundets president, Crösole, meddelande om det påsliga brefvet. Cårssole svarar d. 11 febr., att förbundsrådet bestämdt sasthåller vid statens rättigheter och att de påfliga bestämmelserna betraktas som icke existerande. Samma dag skrifver förbundets president till statsrådet i Gnve. Han uttalar sitt erkännande af att det så energiskt motsätter sig den hel. stolens anspråk, och det tillägges, att förbundsrådet i Bern beslutat