fterlemnar enka och två barn. För tre år sedan trandade samma fartyg, äfven då lastadt med kol, vid Apelvik, söder om Warberg. Det hette då liiberty,, inköptes såsom vrak och fick, sedan det blifvit inbogseradt i hamnen och undergått en grundlig reparation, staden till ära, dess namn. Från landsbygden intet nytt af vigt. En torparestuga nedbrann i förra veckan i Träslöf, nära staden. Skånska vallens höjning. En tillfällig korrespondent skritver härom: Det kan icke vara skånska vallens böjning med flera hundra fot sedan Linnes tid, som tidningarne mena, fast de uttrycka sig så, då de meddela, att professorn och geologen Erdman nyligen visat, att densamma beror på felaktiga iakttagelser. Tyar om har det ju lange varit en nosartikel, att Skandmavien så småningom sänker sig i söder och höjer sig i norr. De lärde, som det heter i den genom tidningspressen cirkulerande notisen, hafva visst icke påstått. att skånska vallen höjer sig. Professor Nilsson säger i företalet till siu däggdjursfauna, att skänska vallen sedan Linuss tid sjunkit några hun dra alvar, för så vidt som sänkningen visar sig deri, att hatvet inkräktat på landets område. Det är väl detta som Erdman nu visar vara faskt. Ungetär en qvarts mil vester om Trelleborg står på stranden den 3. k. Stafsten-, som blifvit upprest till mione af Carl XII:s landstiguing derstädes år 1715 vid bans återkomst från Turkiet. Linns besökte är 1749 platsen och yttrar derom i sin Dkänska Resa bland annat följande: Här togo vi et minnesmärke på vatnet, at esterverlden må kunna dömma om antingen watnet stiger eller faller...... ifrån Stafsten til vatubrynen voro 35724 aln. Det var med anledniog häraf, som protessor Nilsson år 1836 kom att mäta afståmdet och fann, att det ej var mera än 167 alnar. Då är 1847 en ny mätning företogs, icke af Nilsson, var afståndet från stenen ytterligare minskadt med 7 alnar. 8å omtalar Nilsson saken. Skånska vallen skulle sålunda förlora en remsa af ungefar 2 alnars bredd om året. LinnGs har i sin Skänaska Resa temligen noggrannt utmärkt den punkt vid hafskanten, hvars afständ från stenen han angifver, så att man icke kan antaga, att Nilsson utgått från någon annan puukt. Den som skrifver dessa rader var i januari 1870 i tillfälle att jemte ett par andra personer uppmäta afståndet, som vi funno vara ungefär detsamma, som det af Nilsson angifua år 1836, men då detta resultat helt och hållet skulle kullkasta Nilssons teori och vi för tillfället icke hade tillgång till Linnås fingervisning i Skänska resan, vägade vi icke lita på vår mätning. Der på kusten inträffar ej så sällan en slags oregelbunden ebb, s. k. utfall, som kan vara i flera dagar, när nordliga vindar drifva Östersjöns vatten från skånska till tyska kusten; men afven om Linuv var vid Stafsten, när sådant inträffade, var naturligtvis det vanliga vattenståndet i alla fall skönjbart, så att hans 3b75, aln ej kan bero derpå. Såvida icke Linn helt simpelt gjort sig skyldig till ett skriffel i sin anteckning om afståndet, eller den, som tryckt hans resa, till ett tryckfel, låter det ju tänka sig, att stenen sedan Linnes besök blifvit flyttad från sin ursprungliga lats, kanhända utaf de arbetare, som år 1768 på andshöfdingen Adlerfelts försorg uppförde det monument som befinner sig i närheten at den ursprunghiga Stafsten, hvilken skall ha blifvit rest af Carl XII:s följeslagare. Hade återigen kusten varit så beskaffad der, sem den är längre vesterut vid Falsterbo, der marken är så låg, att ständiga öfversvåmningar ega rum, skulle man kunna tro, att en utsköljning at några fot om året egt rum sedan Linns tid. Huru som helst, få vi väl antaga, att meningen med den otvannämnda tidningsnotisen är den, att någon märkbar sänkning af skånska vallen icke egt rum på 100 år, hvilket ju bör vara en tröst för Skånes sydkustinnebyggare, som annars skulle hafva skäl nog till att vara ängsliga för sina eller sina efterkommandes hus och åkrar. j . ff Skeppsiroit. I Oasdags afton vid tiotiden strandade, såsom i gäårdagstidningens sjöfartsafdelning omforäldes, i närheten at Thisted ett fartyg, hvilket att dömma af åtskilliga ila ddrifna bref och böcker utan tvifvel varit briggen Warberg, hemma i sta: den af samma namn, förd af kapt. C. J. Johansson samt på resa från Shields till Göteborg. Besättningen omkom efter att ba tillbringat hela natten på vraket och det sorgliga i saken, skrifver Thisteds tidning, ökas derigenom, att olyckan till en väsentlig del måste tillskrifvas likgiltighet eller bristfällighet hos räddningsväsendet. Sålunda förefunnos å räddningsstationen endast trenne användbara raketer, hvilka tillika med tre af en äldre sort, men hvilka iro farliga att använda emedan de ofta explodora, något som äfven nu inträffade med en eller par, affyrades, dock alla förtelande sitt mål, hvarvid all förbindelse med det nödställda fartyget innan detsamma sönderslogs omöjliggjordes, oaktadt det stod helt nära land. Likaledes är det högst klan dervärdt att räddnirgsmanskapet, hvilket synes ha saknat lämplig energisk ledning, icke gjordt ett enda försök att rädda de skepps brutoa medan ännu tid var. Först då polismästaren kl. 210 på morgonen anlände till platsen kunde tolket förmås att göra ett räddningsförsök med båten och tillochmed nu nekade ett par man af dess besättning att gå med, så att frivilliga krafter måste anlitas. Men stormen hade nu betydligt tilltagit i styrka och nästan innan båten lagt ut från land söndersplittrades fartyget och de ombordvaraude, som det kunde tyckas 9 eller 10 man, funno döden i de vredgade boljorna. Bränvinstillverkningen i riket har under tiden 1—15 dennes vid 279 brännerier uppgått till 1,376,977 kannor. Lägges härtill det under tillverkningsåret förut tillverkade, 11.001,867 kannor, så utgör tillverkningen hittills 12,378,844 kannor. Förra tillverkningsåret uppgick tillverkningen under motsvarande period till 1,205,214 kannor och under föregående perioner till 10.554 956 kannor, elier tilluopa 11,760,170 kannor, allt at