med motsvarande kapital öka denna jords vårde, och att således Ånågot rättsanspråk på ifrågavarande räntors efterskänkande icke kan hos de nuvarande jordinnehafvarne erkännas. Men i stället för att helt enkelt till skattejordsegarnes målsmän ställa den frågan: -hvad erbjuden I, på det att grundskatterna må kunna afakaffas; så ordas om det billiga, nyttiga och kloka deri att Åunder nuvarande förhållanden i någon mån gå pkattejordsegarnes anspråk till mötes, hvarigenom positionen förändrats, enär det är de beviljande som vika undan för de fordrande, innan dessa öppet visa, head de fordra. Visserligen heter det, att tillmötesgåendet icke skall ske i så stor skala, att staten derigenom tillskyndas eallt för stor förlust, eller framkalla en nämnvärdt ökad beskattning på andra samhällsmedlemmar. Men det är obestridligt, att om sex millioner rdr. — eller det belopp hvartill grundskatterna anses årligen uppgå i rundt tal — skola afskritvas under kortare eller längre tid, atan vederlag och till fördel endast för skattejordsegarne, så måste andra samhällemedlommar, hvilka ingen fördel hafva at berörda afskrifning, under en eller annan form vidkännas en högre beskattning för dessa e millioners anskaffande till statens behot. Men huru ett sådant förfarande kan ibland män -med en högre uppfattning af representantkallet, och hvilka i sitt program bestämdt afvisat valla obefogade anspråk på uppoffringar af statsverket, finna förespråkare, vore rent af oförklarligt, om det icke visade sig uppenbart, att dessa — för att begagna ett vulgärt uttryck — tappat koncopterna. Annorlunda kan det ej förklaras när t. ex. en på andra områden mycket katig och i allmänhet mycket docerande representant sätter så högt värde på angelägenheten af att göra det parlamentariska aamlifvet drigligt, att han lomnar rättsbegreppet å sido, att icke säga kastar det öfvordord, eller när i den tidning, som för centerns talan, utan vidare besinning kan yttras, att inom den nuvarande riksdsgen knappast finnas ett par, tre tiotal af personer, som fortfarande vidhålla den strängt juridiska ståndpunkten eller rättsgrunden utan någon den ringaste hänsyn till andra, minst lika vigtiga omständigheter (hvilka dessa äro saknar man också mod att utsäga): ja modlösheten är så stor, att den nästan ötvergätt till feghet. Eller huru annorlunda karakterisera den företeelsen, att, när vid sistlidne riksdag grundekattefrågan behandlades i Andra kammaren, så uppträdde af samtlige stadsrepresentanterna endast en mot grundskatternas aflörning och afskrifning, och att just det, nemligen den absoluta stadamannatystlätenhoeton då, anföres na sem ett bevis för en påtaglig afskrifningsbevågenhet redan under förliden riksdag? Jag vill ej betvifla att en sådan benägenhet hystes af åtskilliga stadsrepresentanter, ty antagligt är, att de redan då hade förlorat en god del af sitt politiska mod. Men den iakttagna tystlåtenheten då hade väl ock en annan förklaringsgrund. Om dessa representanter i maj 1872 hade så yttrat sig som centern har gjort i sitt den 24 januari detta år utfärdade program och några af dess medlemmar vidare uttalat sig i Andra kammaren, när grundskattefrågan vidrörts, så är det mycket tvifvelaktigt, om de respektive valmännon tagit deras krafter i anspråk för nu inträdda legislaturperiod, om de icke snarare helt och hållet befriat dem från den tröttande omtankan att göra det parlamentariska samlifvet drägligt. Om af det nu anförda framgår, att med centerns politiska mod det är klent bestäldt, så antager jag, att det icke står bättre till med centerns omdömesförmåga. Kan verkligen centern vara så enfaldig, att den tror sig genom eftergifter på grundskatteområdet och genom öfverflyttandet at bördor trån skattejordsegaren på andra anmhällsklasser göra landtmannapartiet så fegligt och förnöjsamt, att det sedan ej vidare framkommer med nya egoistiska anspråk? Ja då känner icke centern skaplynnet hos dem, at hvilka landtmannapartiet utgöres. Israel Hwasser talade och okref ofta om huru de nordiska vikingarne gerna återkom mo till samma trakter för att göra strandhugg, och ja mindra motstånd de rönte desto mera benägna voro de att förnya besöken, Soch päskta vi den svenska allmogens lynne, — plägade han säga — så skola vi ännu i dag erfara, att denna allmoge efter alla upp görelser i bandel och vandel alltid kommer igen och bjuder till, med ondo eller godo, at bereda sig nya fördelar till de redan erhållna och det, mina herrar, är en yttring af de icke utdöda vikingalynnet hos vår allmoge. 2 . A — DD H I O MM RM Göteborg d. 24 Februari 1873.