rummot. Tänk för huru många konventionella middagspartior, för huru många glädjelösa bjudningar Hubert Harcross klädt sig i detta rum! Huru ofta hade han ej stigit uppför den otrefliga trappan — betjenttrappan — hvilken hon nyss passerat för att ikläda sig den sedvanliga visitdrägten, då det skulle ha varit långt mera ötverensstämmande med hans lynne och böjelse att dinera hemma och fördrifva en afton efter eget godtfinnande med litet sömn, litet läsning, litet skrifning och dylikt! Huru ofta hade han ej gått upp till detta rum för att kläda sig och dervid kännt sig mera bunden än en slaf! Det var ej möjligt att Augusta kunde fullkomligt förstå huru glädjelöst detta lif af fashionabla nöjen varit för honom; men hon visste att hon ofta påyrkat att han skulle gå ut då han helst skulle ha stannat hemma, att hon aldrig låtit honom lefva det lif han önskat att lefva. Bittert är minnet af sådana små orättvisor då offret för dem ligger död. Hennes blickar vandrade långsamt kring det rum som ver så främmande för henne. Detta rum hade ingenting som påminte om den person som senast bebott det; der funnos inga spår af hans favoritsysselsättningar eller ens af hans närvaro. — Rummet liknar honom sjelf, tänkte Augusta; det säger ingenting om hans lif. På ena sidan om kaminen funnos tre eller fyra koffertar och kappsäckar, en jernbeslagen kista, mycket större än de öfriga, prydd med de mångfärgade märkena af olika jernvägskompanier, samma kista i hvilken Hubert Wal