Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 14 februari 1873. Underrättelsen att don Amadeo så plötsligt packat ibop sina kappsäckar och med barn och blomma rest ifrån palatset med de tusen pendylerna vid Manzanares gyttjiga strand ankom till Paris i måndags afton och åstadkom en oerhörd sensation. Tankarne om hvad som kunde föranledt detta plötsliga beslut och ännu mera om hvad följden skulle komma att blifva deraf, voro visserligen mycket delade, men i ett bänseende stämde dock alla öfverens, nemligen att Amadeo för sin person handlat som en praktisk man, då han tagit det säkra för det osäkra och ej afbidat ett pronunciamento den ena eller andra dagen. På lilla börsenfF som hålles om qvällarne på trottoiren utanför passage de Popera, gick det lifligt till, och att döma efter alla de spanska fondernas fallande kan icke den väntade spanska republiken räkna på hög kurs. Ännu ha inga bref med mera detaljerade underrättelser hunnit anlända, så att vi tå nöja oss-med de magra och tvifvelaktiga notiser, som den n:a provisoriska regeringen låter befordra, och hvilkas ideliga försäkringar om lugnets bibohållande mottagas med samma misstro som under den sista tiden bulletinerna om de många aegrarne öfver carlisterna. Man gör sig tvärtom beredd på att få höra ganska ohyggliga saker, isynnerhet sedan det blifvit bekant, ett en stor mängd af de gamla deltagarne i Pariserkommunens mandater redan börja samlas till spanska gränserna ifrån London, Brissel och Geneve, der de hållit till i atbidan på nästa europeiska revolution. Den, som säkert mest grämer sig öfver den inträffade händelsen, är Thiers. Antingen den spanska republiken bibehåller sig någon tid eller den ögonblickligen kastas öfverända af någon bourbonsk restauration, så är den konservativa republiken i Frankrike lika illa ute. Vinner reaktionen, så blifver detta en sporre för monarkisterna i Frankrike; vinner republiken, så blifver det en republik. I Europas ögon är den franska republiken med Thiers i spetsen och representerad af den närvarande nationalförsamlingen kanske ej så farlig, men den spanska republiken är en komprometterande syster, för hvilkens extravaganser mången torde komma att låta Thiers bära ansvaret. Också berättas han suckande ha yttrat: Nu har jag två republiker på halsen i stället för en! Den som sannolikt mest glädjer sig åt de sista dagarnes händelser är s. d. drottning Isabella, som kan hoppas om någon tid nya utsigter för sin dynasti och kanske sjelf få intaga en något förnämligare plats i verlden än den som Paris adresskalender, den verldsbekanta ÅAlmanach Bottin, anvisar henne. Man läser i denna demokratiska jemnlikhetsbok: m Isaac, hamnaccuchörska, boulevard de Belleville 5. Isabelle, f. d. drottning af Spanien, Avenue du roi de Rome 18. Isabey, fleuriste, rue Neuve des Capucines 12 0. 8. Y. Med eller utan Almanach Bottines tillhjelp ha emellertid en stor mängd personer hittat vägen till drottningens bostad — det efter den förre egaren ännu benämnda hotell Busilewska (i förbigående sagdt kanske den vackraste privata bostad i Paris) — nu i dessa dagar, hvilka förut hela långa tiden ha hållit sig fullkomligt osynligå. Drottningen samlar eljest omkring sig en del at den stora mängd af den spanska adeln, som allt mer och mer, i anseende till tidernas osäkerhet, flyttar ifrån hemlandet och bosätter sig i Paris, hvarjemte hon med en utomordentlig gifmildhet och frikostighot underotödjor alla sina behöfvande landsmän, hvaraf antalet heller icke lärer vara ringa. Hennes son, som nu i dagarne fyller femton år, vistas, som bekant, i Wien, der han gör sina studier, men hvarifrån han nu väntas hit för att vara till hands för möjliga eventualiteter. Om jag kommit att nog mycket sysselsätta mig i dag med spanska förhållandena, mera än man skulle vänta i ett bref från Parig, så har detta sin naturliga förklaring i omständigheterna för dagen, i hvilka den spanska frågan gifvit en behöflig omvexling. Ty åtminstone hvad politiken angår, började ensormigheten af detta välsignade trettiomannautskott och allt det dermed följande krånglet gå utöfver all höfva. Först i nästa vecka kommer utskottets rapportör, hertigen af Broglie, att framlägga dess utlåtande, som ånyo skall framkalla en af de alltför många stormiga seancerna i kammaren, som fyller tribunerna med åhörare, tidningarnes referater med lifliga inoch utfall och — landet med oro. Jag nämnde tidningarnes referater. Dessa ha nyligen varit på tapeten i kammaren och föranledt en rätt rolig diskussion. Det var nemligen fråga om att tidningarne samtoch synnerligen skulle åläggas införandet at ett officielt referat öfver representationens förhandlingar, hvilket skulle tillställas dem, gratis förstås, ett par timmar efter hvarje sammanträdes slut ilärigenom hoppades man att finna så till sägandes ett motgift mot de gemenlirummet. Tänk för huru många konventionellc partier, för huru många glädjelösa bjudningar H