marskalk Serrano. Hela det konservativa Spanien upprördes öfver dessa manövrer; ty det ineäg, att resultatet icke skulle bli en moderat republik, utan anarki, borgerligt krig, nationens sönderstyckning, stråtrölveri, en legitimistisk-klerikal terrorism i norr, en röd terrorism i söder. Hela den aktningavärda delen af hären uppbragtes öfver hvad som försiggick inom landet och öfver de chefer, som man påtvang den. Soldaterna stäldes under befäl af generaler, hvilka vunnit sin rang genom deltagande i alla möjliga uppror, och officerare, hvilka dömts för gemena brott, blefve genom ett maktspråk införda i härens leder. På detta sätt har en elitkär blifvit alldeles desorganiserad, inom hvilken Spaniens militära traditioner från en lyckligare tid bibehållit sig. Vi mena härmed artilleriet, om hvilket Napoleon I alltid uttalade sig med beundran och till hvars ära man kan säga, att det aldrig deltagit i något pronunciamento. Alla artilleriofficerarne, hvilka erhållit en vetenskaplig bildning och tillhöra landets främsta familjer, begärde och erhöllo på en gång sitt afsked. Hvad var orsaken härtill? De vägrade att tjena under en general, som ministeren ville påtvinga dem, och deras vägran motiverades deraf, alt han var den ende artillerigeneral, som någonsin deltagit i ett uppror, neml. upproret 1868. Den parlamentariska majoriteten, som vill upplösa allt och är begärlig efter att förstöra hären, till hvilken den har ett horn i sidan, dref kabinettet till att demokratisera artilleriet, och för detta ändamål utfärdades ett dekret, genom hvilket alla underotficerarne plötsligt befordrades till officerare och intogo de forne officerarnes platser. Konungen tvangs till sin stora ledsnad genom ett votum af cortes, att underteckna detta dekret. Då det utkom ville officerarne inom den spanska hären knappast tro sina ögon, och de lofvade hvarandra, att de skulle hämnas denna skymf genom att antingen utträda ur hären i massa eller genom att snart störta en regering, hvilken till en sådan grad undergräfde disciplinen. Konungen, som var lika dyster och mörk som Filip II, men ännu vanmäktigare är den ömkligaste herrskare bland Merovingerna, vandrade omkring i sitt slott med förtviflan i bjertat, utan att kunna hindra förstörelsen. Det var tomt och öde omkring konom. IIopen, som gick i republikanernas ledband, sjöng smädevisor om honom utanför slottets fönster, och hela aristokratien, som alltid hållit med Bourbonerna, vände honom ryggen. Diplomatiska kåren undvek äfven så mycket som möjligt att komma i beröring med denne olycklige furste, i hvars slott de främmande sändebuden alltid voro utsatta för att behandlas med en medveten eller omedveten tölpaktighet af de lycksökare, som beklädde hostjensterna. Det är ej svårt att föratå, att ett sådant tillstånd äslutligen blef olidligt för en furste, som tillhör en dynasti, hvilken eger sina undersåters vördnad och tillgifvenhet. Till sist rann den bittra kalken öfver, och konung Amadeo undertecknade den tronafsägelsehandling, som han redan länge haft liggande, men hittills underlåtit att begagua, emedan man i Rom och Berlin afrådde honom från att nedlägga kronan. I det afgörande ögonblicket sökte Zorilla förgäfves förmå konungen att ändra sitt beslut, i det han antydde möjligheten af att författningen kunde bli suspenderad. Denna försattniog har haft stor skuld i hvad som skett; ty den går som bekant till ytterligbeternas yttersta gränser. Den bestämmer, att alla de 8. k. individuela frioch rättigheterna, tryckoch taltriheten, föreningsoch demonstrationsfriheten äro obogränsade och oinskränkbara. Hemmets okränkbarhet drifves så långt, att den skyddar förbrytare. En sådan författning skulle vara farlig i ett land med en förnuftig och upplyst befolkning; i Spanien, der de politiska lidel serna nått den vansinnigaste höjd, är den alldeles befängd. Och hur skall det nu gå det olyckliga folket? Det skulle vara lättsinnigt att inlåta sig på en närmare förutsägelse ; men man kan med säkerhet vänta, att Spanien skall under lång tid blifva prisgifvet åt anarki. IIvarpå skall den provisoriska regeringen i Madrid stödja sig? Hvilken fraktion som än kommer till rodret, den ekall likväl icke vara tillräckligt stark för att kunna hålla alla partier stänger, och dessa skola icke dröja länge med att gripa till vapen, om det icko redan skett, Carlistorna skola sannolikt å ölverhand i de norra provinserna, under let att de radikala söka att genomföra sitt kommunistiska system i södern, och hären och le konservativa klasserna skola samlas kring len unge prins Alfonso. vegeringen i Malrid skall stå isolerad i landets centrum och ordets egentliga mening vara en regering in arlibus. — ——— —— — ——— — — -— 0