Tillståndet i Spanien. (Efter parisertidningen Soir.) Tillståndet i Spanien har aldrig förr varit så kritiskt, ej ens vid de mörkaste tidpunkterna af Spaniens historia. Statskassan är tom, och fastän man lånat hos kreti och pleti, har likväl icke på ett år någon ränta betalts å den inhemska statsskulden. Skatterna flyta ej in, och bristen blir med hvarje dag större. Det carlistiska upproret är så långt ifrån undertryckt, att det tvärtom är mäktigare än någonsin. Insurgenterna ha ej kunnat uppställa någon egentlig här, såsom fallet var under den förste pretendentens tid; men deras friskaror härja de rikaste provinserna, och trupperna, som anföras af improviserade generaler utan kunskaper och anseende, kunna intet uträtta mot dessa skaror, hvilka skingras, så fort det kommer till en sammandrabbning, men genast derefter åter samlas på en half mils afstånd derifrån. De carlistiska skarorna brandskatta kommuner och enskilda, uppsnappa posterna, afskära handelsförbindelserna mellan hela provinser och kunna ätvenledes efter behag isolera landet från Europa. Pretendenten och hans närmaste man ha i ett års tid uppehå lit sig alldeles vid gränsen, utan att det spanska sändebudets framställningar i Paris och den franska regeringens tjenstvillighet kunnat ändra detta förhållande. I Madrid råder den största förvirring, och ställningen är alldeles hopplöst invecklad. Den parlamentariska majoriteten består af oförenliga elementer, hvaribland ett stort antal antidynastiska. Den har endast existerat genom de moderata republikanarnes nåd, i det att dessa gingo in på att understödja Zorillas ministör, om denna ville till ersättning regera så, att den förberedde republiken. -Genom detta inflytande vidtogos oräkneliga åtgärder, hvilka framkallade en brytning mellan konung Amadeo och de dynastiska konservativa under