leda misstankar. Men hvad jag ej kan fundera ut är moti-et. Det har aldrig förekommit ett brott utan motiv. — Såvida det ej begicks af en vansinnig, sade trädgårdsmästaren. Enligt mitt förmenande antyda omständigheterna något sådant. Richard Redmayne stod qvar hos dem en stund och lyssnade och tog derefter några steg mot parken i afsigt att ånyo besöka scenen för den föregående qvällens tragedi; men trädgårdsmästsren hejdade honom snart. — Jag ber om förlåtelse, mr Redmayne, sade han, men jag har fått stränga föreskrifter af polisen och är nödsakad rätta mig efter dem. Ingen får gå in i parken i dag. — KHvarför icke? — Jag vet ej anledningen; men polisen har gifvit vefallningen och vi äro alla pligtiga att lyda. — Naturligtvis. Det betyder ingenting; jag är ej nyfiken i detta fall. Men om någon skulle bli misstänkt, eller förd i fängolse, önskade jag att få veta det. Ni kunde skicka någoo ner till Brierwood och underrätta mig derom. — Godt, tur Redmayne. Jag skall skicka ett bud om någonting händer. En gosse kom i detta ögonblick upp, och på hans min var det lätt att se att han hade en nyhet att förkunna. — Nå, Jim, är det något nytt? — Skulle tro det, svorade gossen. De ha hittat bössan som han sköts med.