Han var något trött vid sitt värdskap, hade varit i sträng verksamhet ända sedan middagen och skulle gerna ha velat smyga sig bort och i ensamhet röka en cigarr under den gamla pelargången, som ej var upplyst af några kulörta lampor. Miss Bond var dock på intet sätt böjd, för att, sedar hon en gång erhållit en så utmärkt kavaljer, låta bnom aflägena sig förr än festen var slutad. Vid midr attstid skulle alltsammans vara förbi och det vanlic.a lifv ater taga sin början; till dess ville hon åtminsone ha : kavaljer, ty hon hade ingen lust att utan skydd af hor on råka ut för den förolämpade Josoph. Det var viss iaen högst tillfredsställande för henne att kunna framkalla hans vrede, men sjelfva vreden var något som borde und, ikas Hon ville ej träffa honom förr än hans svartsjuka blifvit något afkyld, förr än han var i ett sådant sinnestillstånd att han kunde blidkas och åter bringas i godt lynne. Fö sin far hyste hon för närvarande ingen fruktan t on tjensteflicka hade underrättat henne om att han satt 1 temligen långt afstånd derifrån bland några äldr är som rökade och talade politik. — Ni stannar väl och visar mig fyrverkeriet? sade re Er Harcross, liksom om. hon anat hans afsigt att — Tror ni att fyrverkeriet skall taga sig bä Pondäk är med er? frågade han, smickrad. älven ir denn ondflickas önskan att få behålla hans sällskap och dock oa MR gång längtande efter att fi röka en cigarr. .i