1 San (1UI. Inom preussiska landtdagens deputerade kammare infann sig d. 25 d:s för första gången efter lång tids frånvaro furst Bismarck. Vid sitt inträde i salen helsades han med liflig acklamation. På dagordningen stod utrikesministerns utgiftsdebatt för 1873, och man hade att vänta sig en förklaring af furstea. Dep. Lasker inledde debatten med den anmärkningen, att det knappast mera fanns något preussiskt utrikesministerium eller att det i sin dvergartade tillvaro icke mera harmonierade med den stora kraft som stod i spetsen för detsamma. Om budgetens tekniska del skulle lika eå väl hvilken kongl. kommissarie som helst kunna lemna upplysning; det var emellertid glädjande, att fursten sjelf var tillstädes för att lemna upplysning om, huruvida han ännu ansåg sig som medansvarig i afseende på hela den nuvarande ministerens hållning, eller om han uteslutande uppfattade sin ställning som en preussik fackministers. Furst Bismarck svarade: Det är sant, att hvarje ministers verksamhet kan uppfattas på dubbelt sätt, med hänsyn till hans särskilda afdelning och med hänsyn till hans ansvar som medlem af hela ministeren. Hos oss råder det egendomliga förhållandet, att statsministårens president icke har något större inflytande. än hvardera af hans kolleger, om han icke kan sjelf tillkämpa sig ett sådant. Uppgiften är svår och medlen Svaga ; de bestå endast i böner, öfvertalanden o. s. v. De motiver, som ledt till de sista förändringarne i ministeren, äro enklare, vida enklare än allmänheten och pressen antagit. Mitt verksamhetsområde var större än det, som någon minister väl hittills haft att sköta. Dessutom ha mina arbetskrafter blilvit svagare, och i utrikesdepartementet har Jag förlorat en utmärkt förmåga, hr Abeken, som jag gerna nämner med erkännande. Jag var ej i stånd att ha en sådan öfverblick öfver mina göromål, att jag kunde åtaga mig ansvaret i alla riktningar. I alla större stater tager utrikesministerns befattning i anspråk en mans hela kraft. Dertill har jag ytterligare göromålen som rikskansler, i hvilka jag visserligen understödjes af utmärkta krafter. Ställningen som rikskansler är äfven så till vida gynnsammare, som jag i värsta fall der har ett veto. Helt annorlunda förhåller det sig med befattningen som preussisk ministerpresident; om ett passivt motstånd der gör sig gällande mot denne i en minister, så skall han snart nödgas erkänna, att han spiller sina krafter på en fruktlös uppgift (hör! hör!). Eftersom det således var nödvändigt 16r mig att inskränka mina göromål, så ville jag helst uppgifva min ställning som preussisk ministerpresident. Jag blef sålunda befriad från mer än hälften af mitt arbete och förlorade minsta delen af mitt inflytande. Ty från detta inflytande hvarken kan eller vill jag afstå, så länge Jag har den äran att vara rikskansler och bekläda den högsta förtroendeposten hos H. M. kejsaren. En ihållande meningsolikhet mellan rikskansleren och den preussiska ministören är genom de faktiska förhållandena alldeles omöjlig. Om Preussens 17 röster i förbundsrådet skulle afgitvas i strid mot rikskanslerens äsigt, så skulle han nedlägga protest hos kejsaren, och denne skulle då antingen gifva honom eller ministeren afsked. Jag svarar således på den föregående talarens fråga: Mitt qvarstannande i kabinettet visar, att jag är fullt beredd att öfvertaga ansvaret för dess haudlingar och att understödja det med mina bästa krafter, blott med den skilnaden att jag har något mindre ofruktbart arbete än förut. I kunnen med säkerhet lita derpå, att om det sista ministerskiftet betydt en brytning med min hittillsvarande politik, så skulle jag icke förnekat tio års antecedentia, endast för att fortfarande vara utrikesminister (bifall). I anledning af några anmärkningar at Virchow framhöll utrikesministern derpå sin djupa och orubbliga vänskap till sin etterfölJare 1 ministerpresidiet, grefve v. Roon. Utrikesministerns budget blef derpå an