välsignelse. I öster läg Doat Muhammed i kamp med Lahore; i vester hemsöktes Ilerat at Persien med krig. Dessutom förklarade den britiske generalguvernören i Indien, Lord Auckland, d. 1 okt. 1838 krig mot Afghanerna, under föreväningen att de afghaniska farstarne umgingos med krigiska planer mot briterna och att Schud-Schah såsom rättmätig tronarfvinge utbedt sig dessas skydd. Följande året höll denna engelsmännens lekboll sitt intåg i det förödda Kabul och de betraktade redan landet som en länsstat under det angloindiska riket. Häri bedrogo de sig likväl. Dost Muhammed måste visserligen gifva sig fången, men hans sluge son Akbar ställde sig i spetsen för en vidt utgrenad sammanbvärjning. så att engelsmännen måste i jan. 1842 utrymma Kabul och genom Kheiberpassen återvända till Indien, hvarvid 16,000 man af den engelska hären dukade under för kölden och afghanernas anfall. General Nott hade bibehållit Kandahar, hvarifrån han ryckte mot Ghazoa, hvilken blomstrande plats han besatte i sept. 1842 och förstörde. General Follock hade emellertid framträngt genom Kheiberpassen mot den andra hufvudorten Kabul, för att der i medlet af månaden sam manträffa med Nott. Äfven denna blomstrande plats förstördes, Akbars skaror skingrades, och de fångne engelsmännen befriades. Akbar syntes nu tillintetgjord, så att engelsmännen redan i Oktober anträdde ätertåget för att öfverlemna det desorganiserade landet åt sig sjelft. Man gick tillochmed så långt i segerdrucket lättsinne, att man med de fångne afghanerna frigaf tillochmed DostMuhammed sjelf. Denne återvände nu från Hindostan till Kabul, der han helsades med jubel och började befästa sitt välde. Redan 1846 begagnade han tillfället att operera mot England. IIan ingick förbund med Sikherna. Men slagtningen d. 21 febr. 1849 tillintetgjorde hans bundsförvandters makt och hans egna förhoppningar, så att han flyktade modlös tillbaka öfver Indns med 16.000 af sina krigare. Märkvärdigt nog företogo engelsmännen ingenting emot honom, så att han kunde ytterligare utvidga och befästa sitt välde. Under skydd af ettaförbund med britisk-indiska regeringen (i mars 1855) njöt han en tids lugn, endast afbrutet af ett misslyckadt försök att taga Herat, der sultanen Ahmed Kahn öfvertog regeringen. Landet började åter repa sig, då tyvärr denne Ahmed Khan (1860) råkade i tvist om några landsdelar med Dost-Muhammeds son, den hos afghanerna omtyckte Afzal-Kahn. Dost-Muhammed visste dock att afhjelpa förvirringarne. Men då i början af 1862 en persisk här hotade afghaniska gränsen från Mesched och sultan Abmed Khan på persernas anstiftan framryckte mot Kandabar, rå kade hela Afghanistan i rörelse, och kriget blef oundvikligt. Den gamle amiralen Dost Muhamed, samtidigt anropande engelsmännen om hjelp, kastade sig i apetsen för sina skaror emot sienden, rensade gränsen och tågade till Herat, som d. 26 maj 1863 efter en långvarig belägring föll i hans våld. Ahmed Khan hade kort före stadens intagande aflidit. Dost Muhamed dog några dagar derefter, utnämnande sin son Schir Ali-Khan till sin hufvudarfvinge och rikets beherskare. Men nu uppblossade en vild slägtkamp om högsta herskarevärdigheten, hvarigenom landet åter förhärjades i en ohygglig grad Schir-Ali måste slutligen afstå från makter, och Alzal-Khan, hans äldste broder, hemtades från fängelset och utnämndes till amiral öfver Kabul, i hvilken egenskap ban äfven erkän des af engelsmännen. Men den egentlige maktinnehafvaren var Muhamed Azim-Khan, hvilken äfven tillryckte sig makten, då Afzal kort derefter dog. Schir Ali Khan anropade engelsmännen om hjelp att få sina anspråk orkända och kunde slutligen 1868 intaga Ka bul, sedan han lemnat Balkb Turkestan åt den siendtlige Abd ul-Rhaman. Aszals son, guvernör ölver detta distrikt. Dit flyktade nu äfven Muhamed Azim-Khan, och derifrån ha dessa båda missnöjda sedan gjort allt för att förmå ryssarne att inblanda sig i de afghaniska tvisterna. De levererade blodiga strider med Schir Ali, ej utan skäl af engelsmännen beskyllade för att taga ryska penningar, tills Azim-Khan dog i okt. 1869, under det att Schir Ali-Kban formligen stäldo sig under engelsmännens skydd. Det är denne SchirAli, som nu åter blifvit med framgång angripen af Abd-ul-Rahman. Men nu är striden betydelsefallare; ty denne senare har visat Big vara ryssarnes öppna bundsförvandt, under det Schir-Ali återigen är engelsmännens förklarade skyddsling. Det är således faktiskt Ryssland och England, som nu föra krig i Afghanistan, om än stt par maktlystna infödda furstar agera som marionetter. Från England skrifves om det förolyckade emigrantsartyget, att den olycksalige ånjare, som påseglade det, upptäckts sjunken i West Bay, vid Dungeness. Detta uppgifves åtminstone af sekreteraren vid Lifräddningsbåt-intäntanans ; onnganegg Hanrv StesNou