Kaffe litligare vidhogre priser. Socker lugnt; 28 sh. LIVERPOOL d. 27 Jan. Bomullsmarknaden fast. Dagens omsättning 12,000 bal.iddl. Upl. 916 d. NEWYORK d. 25 Jan Guldagio 13:. Kurs på London 1093. Bomull 203 cents. Petroleum 213 c, llvarjehanda. Flytande badinrätining. En person i Köpenhamn har i dessa dagar tagit patent på en ny ide, som antagligen skall sättas i verkställighet till nästa badsäsong. Den består i ett badskepp, hvilket vid lämplig landningsplats skall upptaga badgäster och derpå segla ut med dem till ett ställe, der vattnet är friskt och salt. Föroch akterut i fartyget inrättas nätta alklädningsrum, hvilka omge bassinen för icke-simmare. Strömmen har obehindrad genomgång genom bassinerna, hvilkas bottnar kunna höjas och sänkas etter behag. Fartyget förses med två propellrar, hufvudsakligast derföre att det icke ligger särdeles djupt. Det är för öfrigt meningen, att badskeppet skall vara i gång hela året om, i det man nemligen om vintern mycket lätt, genom att i bassinerna uppsätta särskilda badkar skall kunna åstadkomma varma sjöbad med tillbjelp af fartygets egen anga, ångbad med kall dusch o. s. v. La femme de Claudess. Den, som icke känner till Alexandre Dumas och hans vana att framdraga på scenen och blotta den menskliga naturen i dess siunligaste och brottsligaste yttringar, bör känna sig mycket förvånad, om han får se hans sista komedi, hvilken i vissa afseenden är djerfvare och värre än någon af dem, som förut utgätt från samma källa. Det är endast på en fransysk skådebana som dylika saker kunna återgilvas så, att de icke väcka allmän vedervilja och harm Det är också nägon tröst att finna, att den framgång, som kommit La femme de Claude till del, nastan helt och hållet beror af det sätt, hvarpå hufvudrollen utföres af en särdeles talangfull skådespelerska, och att den publik, som besöker Gymnase, tvekar att genom offentligt bifall uttrycka sitt gillande af läror, som — efter hvad Pall Mall Gazette förklarar — ingen engelsk tidning skulle vilja sätta i tryck. Ateister skrifva ateism, emedan de äro ateister, men Alexandre Dumas skrifver ateism, ehuru ban är en god katolik, som går i messan hvarje söndag. Sjeltva stommen till stycket, utan något at dess utstyrsel af obehaglig cyuism och lättfärdighet, är i och för sig nästan alltför osmaklig för att kunna framträda i offentligheten. Intrigen må sålunda i korthet återgifvas: Claude Ripper, en hederlig man, som med framgång arbetar på nägra nya upptäckter på det tekniska området, gitter sig med ett fruntimmer vid namn Cesarine. Kort etter giftermålet får Claude veta, att hans hustru har ett barn; han kör då bort henne. Cesarine snyftar och skriker, men ger sig af och återtager sitt förra lif. Hennes barn dör, och hon återvårder till Clande, som icke längre kan motstå tjuserskan. Anledningen till hennes återkomst upplyses emellertid vara den, att hon tror Claude vara på väg att vinna stor rikedom genom uppfinningen af en ny kanon, som härefter skall afgöra bela Europas öde. Hon talar naturligtvis icke om sin bevekelsegrund för den beskedlige mannen. Emellertid har hon knappast hunnit tillbaka under det äktenskapliga hemmets tak, förr än hon blir kär i Antonin och Antonin i henne. Den unge mannen har ett samvete; detta slår honom och han omtalar för sin vän och välgörare Claude, att han mäste lemna hans hus. Claude förstår honom, men ötvertalar sjelf Antonin att stanna qvar: han bör kunna beherrska sin lidelse och motstå frestelsen. Men icke nog härmed: af sin tillgitvenhet för den unge mannen låter Claude förleda sig att yppa för honom hemligheten at den uppfinning han gjort och gifver honom nyckeln till det hemliga förvaringsrum, i hvilket hans ritningar äro inlästa. En främmande spion önskar att komma i besittning af dessa papper och mutar Cesarine att förråda sin man. Den brottsliga qvionan försöker att aflocka Claude hemligheten, men förgäfves. Då börjar hon åter med sina anläggningar på den stackars Antonin, och denne gitver vika, lotvar att fly med sin husbondes hustru, lofvar att plundra honom på innehället i lönnlådan. Så snart Cesarine fått ritningarne i sina händer, kastar hon ut dem genom fönstret till den utanför väntande spionen. Claude inkommer i detsamma, kallar sin hustru för tjuf och skjuter ibjäl henne. Antonin — och naturligtvis hela publiken — väntar att Antonin skall bekomma laddningen ur nästa pipa i den truktansvärda dubbelbössan, men Claude gör helt lugut axel gevär och tillägger: Et toi, viens travailler! Och förhänget faller, och det är slut med detta vidunderliga skådespel. En mordisk katt. En landtprest i Toskana egde en älsklingskatt, som alltid uppehöll sig i hans nurhet och åt af hans tallrik. Eu dag fick han besök at en kollega och i glädjen ötver besöket glömde han bort katten. Men istället för att vänta, tills de båda herrarne hade spisat och han fått sin portion framsatt, stal katten ett stycke kött af fatet, just som maten hade kommit på bordet. Förbittrad härötver slog presten till katten, som med ett ursinnigt jamande kröp in i en vrå. De båda presterna tänkte icke mera på katten, förrän måltiden var förbi. Värden samlade nu några qvarlefvor på en tallrik och ropade på katten. Men denne ville icke krypa fram. Pörgåtves kallade han honom vid de ömmaste smeknamn, han kom ändå icke. Kort derpå började presten-värden visa tecken till sömnighet, hvarföre hans gäst bad honom icke genera sig utan taga sin vanliga middagslur. Värden lade sig nu på en soffa och betäckte ausigtet med en näsduk mot flugorna. Gästen gick ner i trädgården. Då han efter en timmes förlopp återvände, tann han sin vän ännu sofvande. I borjan tänkte han icke på att störa honom, men då han något närmare betraktade den sofvande, föreföll det honom underligt, att denne låg alldeles orörlig samt att hutvudet, hvilket ej langre var öfverholjdt af näsduken, låg i en underlig ställniog. Han gick närmare och upptäckte nu bloufläckar. I det han hastigt helt och hållet ryckte bort näsduken, varsnade han till sin förfäran, att hans vän hade ett sår i halsen och var död. Han ropade ögonblickligen på tjenarne, hvilka, då de sägo sin husbonde mördad, började på att gråta och jämra sig. Presten bad dem se efter om någonting blitvit bortstulet, men ingenting saknades. Uuder det undersökningen pågick, märkte presten bakom en af fönstergardinerna katten ligga hopkrupen, med eldsprutaude ögon och han kom genast att tänka på handelsen vid bordet. MWänne katten har dödat honom? sporde han kokerskan. Denna svarade att katten visat sig argsint mot alla, utom mot husbonden. Då såret närmare undersöktes, fann man, att i detta snarare förorsakats af ett bett an af ett skarande instrument och man beslöt sig derföre att anställa ett prof för att, om möjligt, komma till klarhet i saken. Ett snöre bands om den dödes hals och dettas ena ända traddes ut genom nyckelhälet. j Sedan alla, utom katten, lemnat rummet, drog man på snöret, hvarvid den dödes hutvuu rörde på sig. Vid detta, som han trodde, tecken till lif, rusade katten ursinnig fram ur sin vrå rakt på liket och bet det i halsen. Gåtan var nu löst. Katten hade för att hämna sie mördat gin fordom älskada harra