ha undanröjt hvarje möjlighet till missförständ, som kunnat följa af detta krigs oförutsedda intråssande. Var god upprepa för H. M:t och dess ministrar, att vi, trogna våra förpligtelser, sådana de finnas uppdragna i de skrifvelser, som sistl. ar vexlades mellan båda suveränerna, betrakta Frankrikes sak som vår egen och att vi skola inom möjlighetens gränser bidraga till dess vapens framgang.. .. Ni tillade vidare: Under dessa omständigheter är ordet neutralitet, hvilket vi icke utan ledsnad uttala, oss påtvunget af en trängande nödvändighet och en logisk uppskattning af vara solidariska intressen. Men denna neutralitet är blott ett medel, medlet att närma oss det sanna målet för vår politik, det enda medlet att fullständiga våra rustningar, utan att utsätta oss för ett plötsligt angrepp, vare sig från Preussen eller Ryssland, innan vi äro i stand till att försvara ossk. Och samma dag på aftonen id. 24 juli) underrättade mig Österrikes ambassadör skrijtligen, i det han mera preciserade rustningsfråan, alt Österrike icke skulle kunna i det tillstånd, vari det öfverraskats af kriget, rycka i fält före början af september. Hertigen fortsar: Slutligen vill jag, fastän löftet om medverkan tillräckligt framgår ur det ofvan sagda och det i sjelfva verket kan synas öfverflödigt att mera orda derom, likväl erinra Eder om, hvad som skedde, då grefve von Vitzthum kom tillbaka till Paris och han då i öfverensstämmelse med Österrikes ambassadör uppgjorde med mig grundvilkoren och tillochmed de särskilda artiklarne i detta fördrag, som bestämdt förklarade, att de kontraherande makternas beväpnade neutralitet var bestämd att ombytas till verklig samverkan med Frankrike mot Preussen. Jag erinrar Eder om, att det var Österrikes representanter, Edra tegna fullmäktige, som angitvit sättet för denna öfvergång från beväpnad neutralitet till verklig samverkan, och att detta sätt bestod deri, att Österrike skulle, då det väl var rustadt, begära i form af ett ultimatum af Preussen, att det icke skulle företaga något mot den genom Pragerfreden fastställda status quo. De österrikiska underhandlarne sade då med rätta, att Preussens vägran var säker och att denna vägran skulle bli tecknet till de förenade fientligheterna. Och nu spörjer Ni mig, hr grefve, om meddelandena af d. 20 Juli eller, rättare sagdt, af d. 21 Juli, den dag då jag erhöll dem, kunde låta mig allvarligt tänka på, att vi måste taga Österrikes beväpnade intervention med i berakningen! . Jag tviflade ej på Österrikes afsigter, jag tviflar ej heller i dag på dem, och jag hyser den öfvertygelsen, att om våra lika plötsliga som oförutsedda olyckor icke omöjliggjort dess medverkan, så skulle denna medverkan lemnats så som den lofvats oss. Jag hade, jag tillstår det, något mindre förtroende till snabbheten i dess rustningar, fastän jag i detta afseende erhöll från kompetenta personer sfullt lugnande underrättelser. . . Af denna skrifvelse framgår otvetydigt, att kejsarne af Frankrike och Österrike brefvoxlat med hvarandra 1869 om en allians för händelse af krig, till hvilken allians grundprinciperna utkastades. Dä den spanska successionsfrågan dök upp, afrådde Österrike från krig, emedan det ej var rustadt. Då det likväl utbröt, skref Österrikes utrikesminister till dess sändebud i Paris en depesch, hvilken var ämnad för offentligheten och således skulle maskera en möjlig reträtt. I denna depesch förklarades, att Frankrike icke kunde vänta Österrikes medverkan. Men samtidigt anlände ett utomordentligt sändebud från Wien till Paris och hade ett samtal med kejsar Napoleon, hvarefter sändebudet genast reste tillbaka till Wien. Nu telegraterade Beust, att alla missförstånd voro undanröjda och att Österrike skulle göra allt för att tillförsäkra Frankrikes vapen framgång. Det utomordentliga österrikiska sändebudet återkom till Paris och uppgjorde, understödt af det ordinarie sändebudet derstädes, med franske utrikesministern de närmare vilkoren och paragraferna i det förut mellan kejsarne öfverenskomna förbundsfördraget, hvilket förklarade, att Österrikes afgifna neutralitetsförklaring endast skulle betäcka dess rustningar, till dess det kunde göra Preussen ett ultimatum rörande Nordoch Sydtysklands ställning enl. pragerfreden. Detta ultmatum var man i Wien övertygad om, att Preussen skulle tillbakavisa, och då fientligheterna i sörening med Frankrike börja. Preussens snabbhet och hastiga segrar omintetgjorde dock denna handlingsplan. Det är kändt, att ett förbundsfördrag existerade mellan Italien och Frankrike, enligt hvilket det förra skulle, mot Rom i vederlag, understödja Frankrike. Ätven denna pian blef om intet på grund af krigets ulldeles oväntade händelser. En dag blir det väl ätven till fullo kändt, att mer än en af Sydtysklands furstar och utrikesministrar äfvenledes ingått förbund med Österrike mot Preusen — så alt den franska krigsförklaringen i sjelfva verket icke var en så vanvettig handling som den framstälts, om blott Frankrike i verkligheten varit så rustadt och i ordning som det syntes på papperet och dess krigsminister på det högtidligaste försäkrade. Frankrikes nationalförsamlinga tretiomannautskott fagtetällar nn sam häst ätt Ito