KR ———— en skänkta samlingar, om hvilkas förvarande pm nom riksmuseum icke särskildt förordnats i je estamentet, skalle få stauna qvar på Ulriksal för alt der utgöra ett särskildt museum. lIed en främling besökte jag i går Ulriksdal. Ulla de föremål, de flesta af stort konstvärde, vilka icke tillhöra aflidne konungens gåfva ill staten, hafva blifvit dels lösbrutna, dels sedtagna och dels bortflyttade från sina stälen samt sammanhopade i några rum, precist som i ett annat bo, hvilket skall gå under clubban. Det harmligaste är, att mycket af letta myckna är så ytterst sällsynt, att det borde tillhöra, borde införlifvas med hvad staten redan som gåtfva erhållit: åtskilligt är rent af omistligt som supplementer till denna gåtva. På det sätt som utredningsmännen af sramlidne konungens sterbhus i ovist nit gått tillväga, är det nästan omöjligt numera, att staten kan inköpa allt det som borde tillföras den stora samlingen, ty hvem vill väl åtaga sig att för statens räkniog på en auktion konkurrera med en mängd samlare, som utan tvifvel skola infinna sig? Det enklaste och mest praktiska hade väl varit, att slottet fått stå i orubbadt skick till dess riksdagen kommit i tillfälle att genom sakkunniga män inhemta, hvad som borde för statens räkning inköpas, och sedan genom andra förtroendemån låtit inleda underhandling om ett köp af det som ansågs böra bli statens tillhörighet. Det är klart, att så som nu är anordnadt, eller, rättare sagdt, oordnadt, skola de inom representationen, som alls icke ha sinne sör konstsaker, med nöje se, om staten kan undvika inköpa sådana saker, Åsom ingen ränta ge —: — man torde erinra sig, att då några ledamöter af hedervärda bondeståndet besökte Nationalmuseum och dem förevisades de majolica-porslinerna, och upplystes, att till och med de minsta pjeserva villigt betaltes med 3 å 400 rdr —, så utropade de hedervärda: -men så sälj då hela bundten!Det är äfven troligt, att om samlingarne på Ulriksdal blifva förminskade till det som utgör statens egendom, skola genast de, som ifra för ett Åkonstindustrioch kulturmuseum?, påyrka, att de grupper af kung Carls samlingar, som icke donerats till Nationalmuseum, böra ötverlemnas som en början till ett museum at förutnämnde syftemål, och uppställas någonstädes — Gud vet hvar — men icke lemnas qvar på Ulriksdal, emedan vården af samlipgarne der skulle vara ett slöseri med statsegendom, som i vår praktiska och för folklig lyttning arbetande tid icke kunde gillas. Ett konsortium af kapitalister i Berlin, som förliden sommar inköpte Molnebo bruksegendom, har nyligen för 170,000 rdr inköpt en i granskapet af denna belägen egendom, Östfora, hvilken 1853 inköptes för 35,500 rdr af frih. Baner, hvilken gjorde sitt bästa för att afverka all den gröfre skogen der och för den skull anlade en stor ångsäg; men han förbisåg en vigtig omständighet, den att till närmaste lastageplats var 204 mil och att i hela orten fanns ingen allmoge som kunde forsla skogseffekterna. Han högg och sågade likvisst oförtrutet, betalade enorma forsellöner och skulle sjelf exportera soitt Virke för att förtjena desto mera, men när han slutiigen gjorde upp räkningen — rätteligen fingo andra dermed till sist taga befattning — så visade sig att hela aftären ådragit honom en enorm förlust. Egendomen såldes efter några års förlopp under det belopp för hvilket den i Hypoteksföreningen blifvit belånad, emedan de af baron Baner söretagna stora uppodlingarne at den grunda ängsmarken voro af ringa värde; men så kom den goda tiden och 1871 inköptes egendomen för 78,000 rdr, emedan Upsala-Sala-banan skall gå fram i granskapet, och nu har Molnebobolaget betalt 170,000 rdr oaktadt ingen gröfre skog finnes qvar. Men för detta bolag, som vill arrondera sig, och som är kapitalstarkt är affären dock ingalunda ofördelaktig. Egendomens areal är ganska betydlig, så att priset pr tunuland icke öfverstiger 12 å 15 rdr och marken är särdeles lämplig för skogskultur, så att der utan tvitvel etter 20 å 30 års förlopp redan befiones en ganska vacker kolskog. Det är dessa omständigheter som bolaget tagit i betraktande, eburu priset efter vanlig uppfattning anses ganska högt, men det är troligt att många af de stora bruksbolagen som nu bildats måste köpa jord, för att kunna odla skog i stor skala till framtida bebof. Hvem hade väl för tjugo år sedan kunnat föreställa eig att i höga norden jernvägsanläggningar skulle anses så lönande, att för koncession derå ordentlig kapplöpning skulle v I anställas? Men just det bar redan inträffat, Teller, om man vill uttrycka sig mera aflärsO — — O2AL 2— — HH KH ÖÄ