re — jag hade så nära skrifvit: vi gamle —1 te a haft det rätt trefligt äfven, om vi tala uppi tigt, och för öfrigt, om vi äro lite kammarllosofer — och hvem är icke det? — så ha ri nog tröstat oss med, att går det icke allid väl, så går det väl ändå. Hr X. har till sin egen och sina vänners stora glädje icke alls lidit af sin lynnesyra iuder julen. Under en ganska angenäm stämning har han politicerat och kombinerat, derill föranledd af några iakttagelser, som han zjort, och af hvilka han dragit sina slutsatser. Han observerade någon af dagarne före ulafton, under det han stod på Gustaf Adolls torg — huru länge, meddelar han ej — att hr Y., hr 2., hr Å., hr AÅ. — ja, till och med hr Ö. — alla med mycket högtidlig uppsyn, just den som ofelbart antyder att något stort är i görningen, han observerade, säger jag, att förbemälde herrar, och några till, styrde kosan antingen (ill eller från det hertigliga palatset vid Gustaf Adolfs torg — Åkongeboliget skulle våra bröder på andra sidan köen säga. Till denna företeelse fogar hr X. åtskilliga meddelanden från andra håll, och så bar han under julen konnekterat hvad han sett och hört. Resultatet deraf är, att äfven han omtalar i förtroende såsom fullt sannolikt, att excellensen Adlercreutz skall blilandshöfding i Malmöhus län, statsrådet Berg presidont i Göta hofrätt, statsrådet Weidenhielm landshöfding i Kalmar län — såvida, beträifande den sistnämnde, erinrar hr X. — afseende icke fästes på ett gammalt löfte om platsen, som landshöfding Gyllenram lärer erhällit, och så vida K. M:t icke är nog hård att rycka ledamoten at Första kammaren, kommendören Gustaf de Marg, från sin stora bruksegareverksamhet. Vidare anser hr X. att statsrådet Alströmer skall erhålla landshöfdingeplatsen i Örebro län på det att t. f. landshöldingen Leijonancker må bli riktigt bo: fast i Halmstad, och sålunda ostörd kunna öfvervaka och utföra de jernvägar inom Halland, för hvilka han intresserar sig. Beträtsande de öfriga statsråden, så anser sig hr X. ännu icke böra meddela hvad han tror och vet; — men de sitta mycket löst — säger han och ser mystisk ut, och tillägger, att excellensen Björnstjerna har förbehällit sig ministerposton i S:t Petersburg som reträtt, om riksdagen skulle bli kinkig, att derföre kavalleriinspektören grefve Björnstjerna skall bli minister ad interim i S:t Petersburg och öfverståthållaren friherre Bildt minister i Paris, enär friherre Adelsvärd alldeles icke är angelägen om att längre innehafva nämnde post, som han redan för fem år sedan velat lemna, men då öfvertalats att stanna qvar; f. statsrådet frih. G. at Ugglas skulle bli öfverståt; hållare och f. utrikesministern grefve v. Platen riksmarskalk efter excellensen grefve Sparre, som länge velat afgå. Men såsom god taktiker — hr X. har varit vicekorporal vid ett skarpskyttekompani — slutar han dock me — — han — 8 — — — — rr MW alltid eina meddelanden dermed: ulikvisst säger jag er uttryckligen, m. hrr, jag garanterar icke för något, och tillägger lite harmsen, i salig kung Carlstid visste hans kammartjenare men vår nu regerande konungs veta I platt intet. Att blitva landshöfding i Vesterbottens län med residens i Umeå är visserligen en förtroendepost, men alls icke en angenäm post. Landshöfdingarne i alla de nordligare länen nödgas i sina vidsträckta län verkställa långa resor, som både äro högst kostsamma och ätven besvärliga. Jag känner med temlig visshet att numera aflidne landshöfding Almqvist på resor i tjensten använde mer än fjerdedelen af sin lön. Lefnadskostnaden deruppe är också enormt dyr — en mängd födoämnen mäste tagas från hufvudstaden — och representationsskyldigheten, som ej kan undvikas af en landshöfding, hvilken vill stå i beröring med länets innevänare, är ganska betungande. Då nu landshöfdingelönerna i dessa län ingalunda äro afpassade efter de nödvändiga utgifterna, så är det lätt förklarligt, att dessa förtroendeplatser alldeles icke äro särdeles eftersträtvade, hvarföre också offerten till en sådan visserligen vittnar om förtroende från regeringens sida, men innebär icke något ynnestbevis. En af mig förut gjord antydan derom, att den del af aflidne konung Carl XV:s dyrbara bo, som tillhör kronprinsessan af Danmark, skulle å anktion atyttras under iastundande juni månad, kan nu anses som sullt ati gjord. Åtgärder till en sådan försäljning äro redan vidtagna inom Ulriksdals slott, och på ett sätt och i en utsträckning, som ganska säkert skall göra ett ledsamt intryck på alla dem, som hoppades att konung Carls till sta— 2 I Visserligen måste det medgifvas