vetsgrannhet beklädt denna anavarsfolla post för en ganska ringa lön. Äfven hans hustru och en dotter äro dagligen upptagna med arbete uti inrättningens tjenst. Sedan detta räddningshem stiftades, hafva deruti omkr. 100 gossar blifvit intagna, af hvilka för närvarande 15 vistas derstädes. Det vanliga antalet af på en gång vårdade har eljest vanit omkr. 20. De utgångne äro således omkr. 85, af hvilka 5 afgått år 1872. De här intagna gossarne erhälla allt hvad de för sitt uppehällo behöfva. Hvarje morgon och afton tå de undervisning, förnämligast i folkskolans minimiämnen. Under dagens lopp få de deltaga uti landtmannagöromål, men öfvas äfven något uti smed-, snickeri-, skomakerioch skrådderiyrkena samti trädgårdsskötsel. Sedan goasarne blifvit konfirmerade, söker man skaffa dem lämpliga platser, och då de tillträda en såden erhålla de full beklädnad och annat understöd från inrättningen. De, som under vistelsea vid anstalten göra sig kända för ordentlighet, kunna stundom få gå ärenden, besöka slägtingar o. s. v. men om de vid sådana tillfällen missbruka förtroendet, få de, åtminstone för en längre tid, ej aflägsna sig från inrättningen. Enär man ej kunnat bevaka barnen liksom fångar, har det händt, dock mera förr än under senare tider, att en och annan rymt sin väg, dertill ofta föranledd af föräldrar och gamla vänner. Hvilka äro nu frukterna af denna inrättning efter 25 års verksamhet? Ja, dessa måste ju till en stor del vara af en sådan beskaffenhet, att de ej kunna genom siffror framhållas. Ingen kunde naturligtvis hoppas, att, äfven under alla möjliga goda samverkande förhållanden, alla här intagna, vanartade barn skulle utgå förbättrade eller blifva ordentliga menniskor. Hvad en hvar lätt kunnat förutse, har ock inträffat: några hatva med de tidigare inlärda oarterna i behåll utgått i lifvets skola för att möta andra tuktomästare. Andra, som i anstalten tycktes hafva ötvergifvit sina onda vanor, hafva efter utgången visat sig ej ega kraft att motstå frestelserna. Glädjande är emellertid att förnimma, det så ej skett med det stora flertalet, utan blott undantagsvis. De skänkta penningarne och föreståndarens arbete hafva burit goda frukter. De flesta här uppfostrade ynglingarne, hvilkas skilda banor, så vidt möjligt är, föreståndaren följer med ett saderligt öga, arta sig och hafva blifvit dugliga samhällsmedlemmar. De hafva blitvit handtverkare, sjömän, dagakarlar o. 8. v. En samling bref från forna elever, vittnande om deras kärlek och tacksamhet för sin gamle lärare, är för denne särdeles dyrbar och utgör en del af belöningen för hans möda. Otvifvelaktigt är således, att denna anstalt verkat mycket godt, som redan våra ögon kunua skönja; och hvem vågar förneka, att dess modelbara och osynliga frukter kunna vara vida större än de synliga. Och hurudan deras lott hade blifvit, hvilka nu tacka både Gud och menniskor för vistelsen vid detta räddningshem, derest de ej der blifvit intagna, torde icke vara synnerligen svårt att säga. Hvarje menniskovän måste vara tacksam mot de personer, som uppoffrat betydliga summor för denna anstalt. Likväl må ett par anmärkningar göras, eburu avmärkaren väl ihågkommer ordspråket: Gilven häst skall man ej skåda i munnen. Ett icke obetydligt hinder för inrättningens verksamhet ligger i duas nära grannskap till Göteborg, hvarifrån de flesta gossarne komma. Detta nära gravnskap gör det nemligen lätt för barnens föräldrar och ånförvandter att göra dem besök, hvilka jn ej kunna helt och hållet förbjudas, eburu uv ej sällan befinnas utöfva ett mindro godt inflytande på de besökta. Det har visat gig, att gossar, som börjat betrakta institutet som sitt hem, efter en påhelsning at en eller annan anförvandt, intagits af oro och hemlärgtan samt till och med ej kunnat motstå frestelsen att rymma. Äfven är det klart, att rymningar underlättas af den nära belägenhoten vid staden. Häraf vill det synas, som institutet skulle vinna en fördel af att befinna sig längro bort från Göteborg, ehuru det ock är tydligt, att fördelar i andra afseenden derigenom ginge förlorade. Såsom förut blifvit sagdt, ha de fleste här uppfostrade gossarne vid sin afgång valt ati lära ett yrke och bafva ej således haft någon egentlig nytta af hvad de här hufvudsakligen varit sysselsatta med, nemligen landtbruket. Det bör ej heller förundra någon, att de icke egna sig åt landtbruket, ty såsom varande faitiga kunde de i så fall ej blifva annat än bonddrärgar eller torpare, och de hoppas derför på en bättro framtid genom att välja andra yrken. Utan att vilja förneka den goda uppfostrande inflytelse, som landtmannagöromålen kunna hafva på dessa gossar, kan ej den önskan undertryckas, att de mera än nu är fallet finge vid inrättningen egna Big åt något visst handtverk, hvaruti de eftor 4 å 5 års vistelse vid anstalten då skulle kunna hafva förvärsvat eå pass skicklighet, att de lättare kunde reda sig på egen hand och vara mindre frestade att åter beträda brottets bana. Att inrättningen, så anordnad, blefve dyrare, är väl möjligt; försäljningen at de förfärdigade