— Direktören och föreståndaren vid svenska trädgårdsföreningen N. 0. Blomberg afled d. 31 sist. December vid Rosendal å Djurgården, 56 år och 6 månader gammal. Il vad föregår i sjeltva verket bakom kuliaserna i Berlin: Det vill nästan synas som art den store hjeltetenor, hvilken under ett antal år sjungit första stämman i den europeiska konserten, furst Bismarck, är på god väg att göra sin sortie från den scen, der han hittills varit direktör, eller åtminstone åtnöja sig med en anspråkslösare ställning, än den hittills innehasda. Ållt antyder, att JofurWilbelin blifvit vredgad af en eller annan anledning, rynkat ögonbrynen och slungat en af sina viggar mot sin kansler, för att erinra honom, att det likväl är skilnad mellan de höge gudar, Olympens smorde, och desse di minores, hvilka kunna kastas ned al samma mäktiga hand, som höjt upp dem — någonting som Bismarck möjligen glömt isin sjelfkänsla och sia medvetenhet om folkgunston. Bismarck har dessutom framkallat emot sig starka makter, dem han retat och hvilka nu knyta emot honom alla möjliga intrigtrådar för att deri snärja honom. hätt af våra tolegram för dagen berättar, alt kejsar Wilhelm förärat furst Bismarck vid atskedstagandet som preussisk premierminister Svarta Örns orden i briljanter. Sådant stöter lika mycket på onåd som på nåd: når höga herrar erhålla den briljanterade plaquon af sina herrskare, J plåg är det cj sällan, ehuru på sut, civilisoradt mankr, liktydigt med det bekanta silkessnöret, som den turkiska sultanen brukade skicka sina storvezirer, då han blifvit mätt på dem. De store här i verlden ha alltid förstått konsten att kasta bort den utkramade citronen. Måhända det en ny företeelse af denna art, som vi nu ha för ögonen. Samtidigt härmed har den konservative v. Roon icke allenast blifvit utsedd till verklig ministerpresident, utan har äfven upphöjts till rangen af generalfältmarskalk, under det krigsministersporttöljen faktiskt öfvergått till general von Kamecke, hvilken erhållit titel af statsminister och utnämnts till andre chef för armåförvaltningen, under det Roon endast är det till namnet. Denna åtgärd att sätta v. IÄO0n, som är erkändt konservativ och sålodes skulle vara en motståndare till Bismarck, om denne verkligen brutit med sina forna konsorvativa åsigter, kan under en sådan förutsältniog omöjligen vara annat än en yttring af kejsaren, att ban icke längre vågar följa Bismarck på dennes djerfva stråt, utan tror sig böra i stället anslå en mera konservativ politik, så alt icke de krafter, på hvilka huset Hohenzollern hittils stödt sig, må alldeles draga sig undan detsamma. Etw bref från Berlin till en Wicnertidning meddelar åtskilliga uppgifter, som synas bekräfta detta. Så hotor det deri, att kultursministern Falk antagligen kommer att lemna den preussiska ministören, emedan hans ställning försvårats derigonom, att Bismarck lemnat ministerpresidiet och således icke kan skydda honom å landtdsgen. Den större allmänheten gnuggar sig förundrad i ögonen. Man hade i åratal invaggat sig i den illusionen, att man skulle gå en liberal riktning till är mötes — och nu ser man sig plötsligt stå gentemot förhållanden, dem man icke begripor. Om Falk skulle komma att lomna det preussiska kultusministeriet, så skulle det ingalunda förvåna, ty han har onekligen regerat på ett ganska våldsamt sätt inom sitt departement. Ett bevis derpå är bl. a, att den preussiska regeringen förbjudit katolska prester att hålla gudstjenst i polska församlingars kyrkor, om de icke begagna det tyska språket. Om den turkiska sultanen utfärdat ett sådant dekret mot någon af do kristna församlingar, hvilkas medlemmar stå i undersåtligt förhållande till honom, så skulle en kraftig intervontion helt sikert blifvit ögonblickligt utförd. Men det tyska kejsardömet är ej utsatt för dylikt; det enda, som skowt och kunde ske, boslåräderi. alt deu gamle påtven utstölt några för tillfället vanmåäktiga uttryck af bitter arm öfver en sådan förföljelse. Samtliga i Posen utkommande tyska och polska tidningar ha lit ofslcielt tillkännagifvande från polisen, att de icko singe afrycka den del af påtvens bekanta allocution, a afsåg Preussen. Ostdeutsche loitung. i icke tillsägelsen, atan förklarade att hon vid intagandet af sina artiklar låter ledas st sin ölvertygelse och icke af polisen. Det humret af tidningen blef genast laget i besg. Det förefaller oss obegripligt, att den berala berlinerpressen kan applådera sådana zodtycksätgärder. Från Rom skrifves, att påfven vid omotagandet af en del romerska ädlingar högligen at aristokratien. IIan sade, att Jesus ar aristokratien; aristokration och preerskapet äro tronens tvenne stöd. IIan tilltöljande klassiska ord: Då troner äro cket svaga, som un erstödjas af folket och m som lefva i otro. Om de rättfärdigasto 1 1— DU