Ivarjehanda. Från Paris. En af Times korrespondenter begagnar den ferietid inom politiken, som har inträdt i och med kamrarnes ajournering för att i ett intressant bref jemföra Paris, sådant det plägade vara under kejsartiden, med det nuvarande Paris, den konservativa republikens hufvudstad. Jemförelsen utfaller icke fullt till fördel för nutiden. Brefskrifvaren medgifver, att det för en ytlig iakttagare kan finnas en viss yttre likhet i den liflighet, som röjes i stadens mest besökta delar, men att den, som har känt det gamla, förtrollande Paris från 1850 till 1870, lätt upptäcker skilnaden. Den del af staden som ligger mellan Rue Scribe och nya operan — boulevard de Vile d Elbe — är för det mesta ockuperad af bonapartister, som under de senaste elfva månaderna väntat på kejsarens återkomst. Här kan man från klockan 4 e. m. till inemot midnatt finna en mängd för detta prefekter, under-prefekter, statsråd och senatorer, kejserliga journalister och advokater samt de få bonapartister som tillhöra nationalförsamlingen. Här hafva de sina dagliga möten, här tala de om kejsardömets blifvande politik och styrka hvarandra i hoppet om, att Thiers republik skall falla sönder under partistriderna, hvarefter Frankrike med öppna armar skall mottaga kejsarfamiljen från Chiselhurst. Mellan operaplatsen och rue Lafitte finnes nu som förr talrika nykomlingar från provinserna och främmande resande fördjupade i etraktelser af gatorna och Jäsning af teateraffischerna. Området mellan rue Lafitte och boulevard Montmartre intages likasom 1 forna dagar af Åbörsare, som vänta på öppnandet af la petite bourse, af regeringsdepartementers underordnade, af damer, som söka äfventyr, och af patentionehafvare, som vänta på en eller annan kapitalist, som kunde vara hågad att ruinera sig för deras skull. Men det är isjelfva verket endast längs efter bulevarderna som Paris ännu synes vara det samma för den oerfarne främlingen. De tusentals eleganta salonger, som fordom plägade öppnas vidfbörjan af vintersäsongen, äro nu till större delen stängda, och det fasionabla Paris från kejsartiden har flytt till slotten och herresätena på landet. Endast sällan ser man något af de förnäma familjernas ekipager och livrer på turer omkring sjön i Boulognerskogen. Kommunens ruskiga minnen och de röda sympatier, som fortfarande synas herrska i Paris, hafra boriskrämt denna bördens och rikedomens aristokrati från alla länder, som förr lägade stämma möte härstädes. Frankrikes adel ar valt attiroa sig i engelsk stiljpå sina landtgodse. Det talas mycket om de berömda jagterna i Chantilly, der de orleanska prinsarna nu vistas omgifna af em mängd mer och mindre oegennyttiga vänner. Prinsarne äro ifriga jägare och hafva utmärkta hästar, förtraskliga hundar och den bästa jagtmark man kan önska sig. Hertigen af Tremouillet har på Rambouillet samlat en del af den legitimistiska adeln omkring sig. Familjerna Crusalles, Duleau, Turenne, Harcourt m. fl. äro medelpunkter för den fivare verldens sammankomster. På Livry samlas kejsardömets trogna anhängare hos vicomte dAduado, som tillika eger en del af skogen vid Fontainobleau. Äfven hos hertiginnan de Montmorency och markisinnan de las Mariamas samlas den fina bonapartistiska verlden. Den del af den förnämare verlden, som icke valt landsbygden, tillbringar vintern i Nizza, Rom, Neapel, Pau, Cannes, Cairo, kort sagdt öfverallt utom i Paris, hvilken stad på detta sätt bötar för septembererolutionen 1870 och kommunisttillställningarne Times brefskrifvare tillägger, att en ny skandalös sensationsroman, La Femme de seu af Adolphe Ballat, på 12 dagar upplefvat 12 upplagor, och tilllägger den alltför elaka anmärkningen, Lalt Paris nu i 80 år varit oupphörligt sysselsatt att undersöka, hvilken regeringsform man skall gifva Frankrike. Det är absolut nödvändigt, heter det, att välja en definitiv regering, för att man må kunna veta, emot hvilken nästa revolution skall riktas.