Göteborgs Arbetareförening frade ifs Söndags på öfligt sätt sitt första julgille, hvilj ! ket var besökt af 5-600 personer. Glädjen och belåtenheten voro allmänna, och allt afI lopp i fröjd och gamman, — Trettondedagen i hålles det första barngillet, till hvilket kojornas barn med längtan blicka hän. Sjukkassor för arbetfsklassen. Det kan icke tillräckligt ofta framhållas, huru vigtigt det är för såväl arbetarne sjelfva som ock I för det allmänna, att arbetarens törhållanden i tid så ordnas, att han icke, då ejukdomen hemsöker honom, genast bringas i armod och blir med sin familj en tunga tör det allmänna. Arbetareföreningen härstädes har allt sedan gin stiftelse oupphörligt betonat denna vigtiga sak och utgaf för någon tid sedan en skritt, hvari kraftigt och med bindande bevisning framhölls nödvändigheten för arbetarne att assurera sig mot sjukdomar. Ärbetaren bar morändels icke samlat något, heter dot åeri. Han är således beroende af arbetet, hvilket förser henom och hans familj med dagligt bröd. Men ett vilkor för arbetets utförande är hans helsa. Sjuknar han, kan han icke längre arbeta, kan han icke längre skaffa sig medel till att förse de sina med föda, kanske ej ens sig sjelf med de läkemedel som skola återställa honom. Har han något umbärligt bohag, vandrar det till pantlånaren; men när denna hjelpkälla är utsinad, måste han anlita den offentliga välgörenheten, och hårdtär det. Allt detta kan undvikas, om han under helsans dagar i en sjukkassa assurerar sin arbetskraft, då kassan vid hans inträftande sjukdom förser honom med en i förhållande till hans månatliga afgift till henne bestämd sjukhjelp, vanligen 1 rdr eller 1 rdr 50 öre om dagen. Denna arbetaroföroningens skrift finnes ännu tillgänglig på dess lässal. Men nu är det tyvärr en sanning, hvilken alltför ofta bekräftat sig, att arbetaren merändels icke frivilligt tänker under välgångens dagar på motgångens möjliga pröfningar, de hedrande undantagen icke inberäknade. Detta gäller mest i afseende på de s. k. utarbetarne, såsom murare, brädgårdsarbetare och schåare, under det att på fabrikerna kassor äro bildade, till hvilka hvarje arbotare måste bidraga med det afdrag som göres på hans veckolön af arbetsgifvaren. Murarne här i staden ha visserligen en sjukkassa, hvilken befinner sig i ett blomstrande tillstånd, tack vare några arbetsgitvares frikostiga bidrag i början, men deras delaktighet i den är tri, och derför lär den icke ionelatta på långt när det antal medlemmar som önskligt är. För brädgärdsarbetarne har hittills alldeles saknats sjukkassa, såframt de icke vetat ingå i arbetareföreföreningen och bli delegare i dess sjukkassa, men antalet af sådana har varit ringa eller intet, af det bedröfliga men vanliga skälet, att arbetaren ej brytt sig om att tänka på framtiden. Brädgårdsarbetarne och deras jamiljer ha derför ock talrikt rekryterat kretsen af den allmänna fattigvårdens understödstagare. Till afhjelpande häraf har fabrikör P. O. Strömman, sjelf brädgårdsegare, stiftat en särskilt för dessa arbetare ordnad sjukoch begrasningskassa, på grunder hemtade hufvudsakligen från en liknande allmän sjukkassa i Kristiania. Omkring 300 arbetare skola ha antecknat sig för ingående deri. Men dermed skulle för framtiden föga vara vunnet, om icke brädgårdsegarne och de s.k. klamparne på hållen sammankomst förbundit sig till att undorstödja saken, hvilket återigen endast kan praktiskt och varaktigt ske derigenom, att de icke anställa hos sig en enda arbetare, hvilken ej tillåter att af hans aflöning det belopp undanhålles, genom hvilket hans arbetskraft assureras i sjukkassan. Och att saken skall bli så ordnad, derom tvifla vi ej. Derpå skola schåarne återstå. Här, om någonstädes, måste tvånget ingripa, men det är svårare, ty schåarearbetet är ostadigt och tillfälligt. Vi vilja likväl hoppas, att jemväl för scåarne en lösning skall kunna åstadkommas. På detta sätt skall mera göras genom preventiva åtgärder till hejdande af fattigskattens starka tillväxt, än genom några lagstadganden, huru förträffliga dessa än må vara till principen.