desamma. Den gamla julmarknaden på Stortorget med sina traditionella stånd finnes visgerlig m qvar, men har icke alldeles samma tjusningskraft för barnögat som förr; de gasupplysta butikfönstren med sina täflande expositioner af artiklar till nytta och nöje, mest det senare, tränga de simpla marknadsstånden alltmer i skuggan tilldess de liksom de öfriga hufvudstädernas marknader i allmänhet småningom följa det Stockholm som går. Hur litet af allt hvad man ser är och hur mycket kunde vara produkt af svensk husflit, är den reflexion, som sjelfmant framställer sig, då man gör en promenad att taga i skärskådande de tusentals föremål, som alla äro passande till julklapp, och dervid kommo vi att tänka på ett beslut af sista riksdagen, som lärer helt nyligen varit föremål för regeringens pröfning. Med anledning af en väckt motion, anmälde riksdagen uti skrifvelse d. 11 sistl. Maj, att riksdagen funnit önskligt att åtgärder vidtoges för att i enlighet med tidens framsteg och anspråk köja den på flera erter inom lardet sedan gammalt bestående husslöjden. För detta ändamål vore främst behöfligt att bereda tillgång på tidsenliga modeller och en sakkunnig ledning vid valet af sådana, som på samma gång de lättast lämpade sig för den arbetandes särskilda färdighet snarast kunde bidraga till afsättning. Riksdagen, som fann anordnandet af en dylik handledning genom statens mellavkomst otvitvelaktigt verka uppmuntrande för enskildes bemödanden i samma riktning, hade derför bifallit det i motionen framställda förslaget om kringresande undervisares anställande; men då de härtör erforderliga medel syntes icke böra uteslutande bekostas at staten, utan bidrag från vederbörande landsting, husbållningssällskap, kommuner eller enskilda äfven borde kunna påräknas, skulle det begärda anslaget till en början kunna inskränkas till något mindre belopp (motionären hr Hedin hade föreslagit 6000 rdr) och således höjde riksdagen anslaget å riksstatens sjette hufvudtitel till befrämjane i allmänhet at slöjderna med blott 2500 rdr, att för ofvanberörda ändamål användas, enligt de närmare bestämmelser K. M:t fann behöfliga. — Häröfver bar, K. M:t hört landtbruke akademiens förvaltningskomit, som uti afgif vet underd. utlåtande hemställt att K. M:ts befhde i länen måtte meddelas kännedom om riksdagens beslut och sörständigas att, efter huchällningssällskapens hörande, inkomma med upplysning rörande husslöjdens närvarande ståndpunkt inom hvarje län och om de åtgärder till densammas befordran, som redan blifvit vidtagna, äfvensom dertill använda medel. Kgs befhde skulle derjomte afgifva förslag till dessa åtgärders ytterligare utveckling, i händelse understöd af allmänna medel erhölles, samt uppgifva de för sådant ändamål erforderliga kostnader; sedan dessa upplysningar, förslag och uppgifter undergått behörig granskning ansåg komitn att K. M:t torde i nåder besluta i fråga om fördelningen af de utaf riksdagen anvisade medel. — Denna förvaltningskomitöns hemställan lärer af regeringen blifvit bifallen, och man bör hoppas att resultaten häraf skola i en närmare framtid leda till större nytta för husslöjdens befrämjande i orterna, än hvad den ringa anslagssumman från statens sida tyckes kunna åstadkomma. Då Posttidningen i går afton meddelat den mellan de tre nordiska rikena, Sverige, Norge och Danmark, afslutade myntkonvention, har man den nu som en fait accompli för ögonen och allmänheten får tillfälle att i tid göra sig förtrogen med dess bestämmelser innan de hos de särskilda representationerna komma till öfverläggning och, som vi hoppas, stadfästelse. Man ser att blott tvenne namn, krona och öre, komma att begagnas och att öfvergången, för oss åtminstone, till det nya systemet bör blifva ganska lätt, synnerligast som det visar sig, efter silfveroch guldpriset i dessa dagar, att ingen skilnad uppstår i värde mellan vårt ruvarande och det tillämnade nya myntet om förändringen egde rum i detta ögonblick. Man har hört betänkligheter yttras öfver att guldmynt, som genom nötning förlorat mer än 2 4 skulle upphöra att vara lagligt betalningsmedel till statskassorna; men i praktiken är det konstateradt, genom vägning af gamla guldmynt som länge varit i rörelsen, att mynt, som förlorat falla 2 44 under sin cirkulation, äro så för ögat märkbart slitna, att det ej kan undgå att väcka uppmärksamhet hos hvar och en sem mottager dem. Att guldmynten ej skola som i England hålla sig alltför länge qvar i rörelsen bör, synes det oss, förekommas af föreskrifter att de ej gälla som lagligt betalningsmedel man och man emellan längre än till dess de förlorat 7 4, i sin ursprungliga vigt. Samma slags skiljemynt som hittills komma att blifva gällande, med den skilnaden blott att vi få ett nytt å 40 öre, förmodligen för Norges skull men äfven att underlätta den mindre handeln hos oss. Äfvenså anse vi det vara en ganska god innovation att det bestämdt föreskrifves huru stort belopp man är skyldig mottaga i skiljsmynt. En kongl. kungörelse lärer visserligen finnas om att i uppbörden ej behöfver mottagas på en gång mer än 99 öre i koppar, men för allmänna handeln och vandeln tillämpas den ej. Den andra af de stora frågor, som på sista tiden stått på dagordningen, om hvilken skulle blifva Sveriges och Norges utrikesministar har till allmän tillkrangdCzIUIUHSH khlifult 333 — — — — lÄ— —