hade för dem uttalat sina förhoppningar, och detta hade ingjatit ett fast hopp hos dessa armodets barn. De frågade nu mamma, hvad de skulle få till mat 0. v. v. Från moderns ögen rullade tårar öfver de bleka kinderna, och fadrens suckar tillkånnagåfro hana kanslor vid barnens glädjeyttringar. Modern vånde sig bort, på det de ej skulle se hennes tårar, men då de ej upphörde att fråga, måste hon slutligen lewna svar. Hon sade: Åck, mina kära, arma små barn, I veten, att jag gerna ville gifta eder både mat och amå leksaker, såsom andra barn plåga få, men jag eger ej något. Kommer ej Anna, så kunnen I ej få annat än vattenvalling, ty litet mjöl ar vårt hela matförråd. Bedjen Gud, att han ville tänka på oss och synnerligen denna väll! Den äldste gossen, som var 10 år, bad att få gå ut för att rkaffa en julgran. Modern förmanade honom att ej taga någon, utan söka att få hembära kbranar eller andra saker för personer. Han styrde sin väg iill det ställe, der julgranar såldes och erhöll genast uppdrag att för en fru hembåra tvenne granar, för hrilkst han erhöll 50 öre och ett mål varm mat. Genast köper han nu en gran, en vaxstapel samt nagra ark brokigt papper eeh hastar hem. Detta blef barnens första glädje, och de hade nu brådt innan granen blef klädd med papper och vaxljas. De väntade ifrigt på qvällen för att få tänsta åen, och sastän de hungrade, gladdes de öfver att julen vsr kommen. Solen gick ned, julaftonen var inne; modern väntade på rio väninna, Anna, såsom varande den onda wanÅ menniskor, af hvilken hon hoppades erhålla några matraror, som här högst värderades; barnen hyste ej minsta tvifrel om god förplagning denna all, ehuru de ej visste hvarifrån den skulle komma. Pi en början hade de trott, att mamma hade myc