En af hennes gäster dröjde ännu qvar, den outtrötti lige Weston. Han stod vid kaminen och kastade gång efter annan en mönstrande blick i spegeln på sin toilette. — En sådan här eftermiddag måtto vara tröttande, anmärkte han då han hörde Augusta draga en djup suck. — Jag vet mig ej någonsin ha kännt mig så fullkomligt uttröttad som i afton, svarade mrs Harcross. Jeg var trött redan i början och hade ingen som kunde hjelpa mig att underhålla sällskapet. Jag tror att Hubert föresatt sig att vara borta ständigt. — Han hade göromål, eller hur? frågade Weston. — Huru kan jag veta det? Naturligtvis kan han lätt nog säga att han har göromål då jag vill att han skall vara hemma. — Lugna er, Augusta, sade Weston i blidkande ton. Jag är säker om att Harcross är en utmärkt äkta man — på sitt sätt. Mrs Harcross vände sig emot honom mera förargad än han någonsin förut sett henne under deras samtal. — På sitt sätt! upprepade hon. Hvad menar ni med det? Har ni någonsin hört mig beklaga mig öfver honom? — Jag trodde verkligen att ni just nyss beklagade er öfver honom. — Ej det ringasto. Om jag har något att beklagu mig öfver, så är det öfver de gäster jag haft. Jag tror att jag aldrig förr haft så många gäster som jag helst skulle velat slippa. — Ack, kära Augusta, om vi ej finge umgås med