stort gagn han skulle hafva af försattaren till dessa artiklar. Han skref derföre till Sk. Correspondentens utgifvare, auditören Liliencrona, och erbjöd honom engagement i Attontonbladet. Anbudet mottogs med stor tacksamhet. L. inställde sig så fort som möjligt var hos Hierta och etter några dagars förlopp skulle den fint skurna pennan sättas i gång. Men den hade stannat qvar i Lund; den tillhörde professorn (sedermera biskopen) Agardh, och Lilienerona hade ingen aning om att det var den som Hierta velat tillegna sig. L. var deremot en mycket medelmåttig stilist, som skref föga och funderade helst på egen hand. Till Hiertas heder bör nämnas, att han bar sin missräkning så väl, att L. om den knappast fick kännedom, och qvarstannade i många år hos Hierta, som slutligen pensionerade honom, då han lemnade hufvudstaden för alltid. Kändt är att Aftonbladet intill 1838 blef af hofkansleren indraget några och tjugu gånger, så att det sista som utgals i ordningsföljden innan indragningsmakten afskaffades var det tjugondesjunde. Visserligen voro dessa talrika indragningar både besvärliga och kostsamma för tidningens utgifvare, besvärliga emedan han ständigt måste hafva nya tillståndsresolutioner för tidningens utgifvande i reserv, och kostsamma emedan för hvarje gång måste en ny ansvarings anskaffas, hvilken då för denna sin befattning som bullvan betingade sig arvede. Men arvodena voro dock ganska moderata, emedan till ansvaringar engagerades personer, för hvilka ett ringa penningebelopp var särdeles välkommet, och hvilka för öfrigt hade föga att vedervåga och derföre ej satte högt pris på sin namnunderskrift å tillståndsansökningen, utan, för att begagna Mipervas yttrande om en af dessa ansvaringar, Åblygsamt nöjde sig med äran och kontant ungefär hälften af en separationskarls aflöningk. Men de ofta upprepade indragningarne, hvilka obestridligen utgjorde en fortgående och systematisk, och likvisst fullkomligt vapmäktig förföljelse, beredde emellertid Attonbladet en ökad uppmärksamhet och en betydligt stegrad afsättning; så att Minerva, då Aftonbladet en gång närmare årets slut ånyo blef indraget, tog sig friheten vördsamt erinra vederbörande derom, att denna indragningsåtgärd troligen skall öka prenumeranternas antal och bereda utgifvaren en efterlängtad förevänning, att i anseende till de betydligt ökade kostnaderna för tidningen höja prenumerationspriset nästa år. Karakteristiskt är äfven att sedan indragningemakten upphäfdes och Hierta följaktligen återfick rättigheten att sjelf vara ansvarig utgifvare för sin tidning, så begagnade han sig icke af denna rättighet. Denna företeelse stod i nära samband med en annan egenhet i hans skaplynne. I egenskap af publicist uppträdde han ofta på det skoningslösaste sätt mot en mängd personer. Vände sig någon af dessa direkt till honom i anledning af ett sådant anfall, så var Hierta genast villig medgifva att anfallet kanske var alltför skarpt, beklagande att tiden ej medgifvit honom moderera de skarpa uttrycken, och sade sig med nöje skola intaga ett genmäle — allt detta uttaladt under de djupaste bugningar. Genmälet kom och intogs i tidningen, men förseddes antingen med en ingress, eller en afslutning, eller med en mängd noter, hvåri allt det som i genmälet utgjorde ett försvar mot anfallet borteskamoterades. Polemiken utgjerde ock Hiertas älsklingsverksamhet såsom publicist. På den offrade han en ofantlig tid och möda, och på detta område framträdde företrädesvis hans seghet, hänsynslöshet och hans utomordentliga fyndighet när han förlupit sig. Det var icke sällsynt att då en af dagens brännande frågor framkallade häftiga strider inom tidningspressen, så befanns Hierta, som ihärdigast fortsatte polemiken och vanligen hvarje gång bad läsaren ursäkta att han nödgades återkomma till frågan, vid stridens slut hafva intagit en helt annan ståndpunkt än i början, utan att andra än hans polemiserande motståndare, som han under tiden lyckats förbrylla, derom egentligen hade aning, under det allmänhetea bibringades den föreställningen att Aftonbladet gick segrande ur striden. Sådana polemiker, hvilka fördes och intogo stort rum ofta dag från dag i hufvudstadstidningarne under den tid Hierta egde Aftonbladet, skulle nu vara rent af omöjliga, af det skäl att allmänheten icke uthärdade med sådant. (Forts.)