särsmän, en i flera grenar verksam och af lyckan gynnad industriidkare, Lars Johan Hierta, har nyligen slutat sin långa lefnadsbana. Göteborgs-Posten har visserligen redan innehållit en i raska drag utförd minnesteckning öfver Hierta; men han var en så mångsidig man, hans verksamhet gick i så många och olika riktningar och hans skaplynne, i hvilket man alltid spårade jernets seghet, men icke stålets spänstighet, företedde så många egenheter, att en skildring af denne ovanlige man icke kan utföras på några spalter. Derföre må det tillåtas ätven mig, att till det som om honom redan blifvit skrifvet och tryckt göra några tillägg, ehuru det rika ämnet dermed ändå icke blir uttömdt. Otvifvelaktigt är, att en i andligt afseende så rikt begåfvad man som Hierta, hvilken redan tidigt hade förvärfvat sig ett stort mått af kunskaper och som tillika egde en outtröttlig arbetslust, ett angenämt umgängessätt och derjemte ett adligt namn, skulle gått ganska långt på embetsmannabanan. Han valde dock en annan bana, mödosam den också, det kan ej förnekas, men hvilken genast beredde honom en fullkomligt oberoende, snart en inflytelserik och i förening dermed äfven en god ekonomisk ställning. Sin publicistiska verksamhet på det egentligen politiska området började Hierta som medarbetare i Argus, hvars utgifvare, magister Johan Johansson, ofta, sedan hans sol hade nedgått, med en viss stolthet och med sitt originella uttryckssätt omtalade huru det egentligen var han som först hade satt penna i hand på Lars Hierta — tilläggande dock att lärjungen snart öfverträffade mästaren, åtminstone i konsten att förvärfva guld. I sin annars mycket detaljerade sjelfbiografi (intagen i Biografiskt Lexikon) har emellertid Hierta helt och hållet förgätit omnämna att han varit medarbetare i Argus och äfven att han vid den tiden var en trägen gäst hos Johansson, som då lefde på stor fot och följaktligen hade många vänner. Med den skarpa blick, eller fina instinkt, som Hierta egde, isynnerhet då det gällde affärsföretag, var det gifvet att han ganska snart skulle inse huru fördelaktigt det var just vid slutet af 20-talet att i hufvudstaden uppträda som utgifvare af en lefnadsfrisk, icke af några doktriner besvärad tidning. Det var då alls icke svårt att konkurrera med de ötriga hufvudstadstidningarne, som alla sköttes efter ett visst manör, utan omvexlande innehåll, tunga i afseende på stilen och tröga i åskådningssättet. Hierta var redan tillräckligt hemmastadd i publicistyrket och han fattade lätt huru det under andra förhållanden borde bedrifvas. Ett obetydligt kapital erfordrades den tiden för att uppsätta en tidning, och allmänheten var då ytterst anspråkslös. Men vid anskaffandet af medarbetare vid Aftonbladets första uppsättande visade sig, och stundom äfven sedan, att menniskokännedom ej var Hiertas starka sida. De tilltänkta intressenterna i företaget utgjorde också en kuriös sammansättning: den karakterslöse och njutningelystne Crusenstolpe; Andreas Möller, ett snille med skarp penna, men hänsynslös äfven inom det yrke hvaråt han företrädesvis egnade sig såsom advokat; den ömsom humoristiske, ömsom misantropiske Lagergren, hvilken kallade skrifbordet oett förfinadt tortyrinstrument; den fint bildade, men föga produktive Lundblad, och den dystre Ingelman — skulle blifva Hiertas intressenter, men voro samtlige män hvilka ingalunda ville underkasta sig det ansträngande och regelmessiga tidningsarbetet, än mindre någon subordination och allra minst att lefva ytterst indraget under förhoppning på rika inkomster i en obestämbar framtid. Men å andra sidan, just deri visade sig Hiertas beundransvärda ihärdighet, att när ban dels före dels kort efter tidningens entrs gick förlustig sina kolleger, så arbetade han sjelf desto ifrigare, skref i alla ämnen sjelf då så erfordrades, och ömsom satte spets på, ömsom affilade hvad hans biträden producerade, alltid med iakttagande at att det som kunde kittla allmänhetens nyhetslystnad fick företrädet. Det har anmärkts att nästan allt hvad Hierta företog sig i affärsväg — och för honom var tidnivgsutgifvarekallet i stort taget älven en affär — gynnades af lyckan och kröntes med framgång. För honom var det ock en stor lycka att samtidigt med Aftonbladets början polska revolutionen utbröt. För hvarje postdag väcktes nu nyfikenheten att få utländska nyheter om aftnarne, säger Hierta i sin sjelfbiografi; men han har försakat meddela huru Aftonbladet i första hand ofta innehöll omständliga berättelser rörande blodiga segrar som de hjeltemodiga polackarne vunnit — berättelser som stundom icke kunde återfinnas i någon utländsk tidning. linerva, som genast af Aftonbladet benämndes ryska Minerva, underlät icke att ironiskt fråga hvarfrån Aftonbladet hemtade sine detaljerade notiser från Polen, hvarpå Hierta, som aldrig var svarslös, skyndade meddela att Aftonbladsredaktionens utländska tidningar gerna kunde få begagnas af Minerva, men voro troligen för dess redaktion obehagliga, enär de icke voro impregnerade med ryss-olja. Det dröjde icke mer än ett par år förrän Aftonbladet tagit lofven af alla sina medtäflare i hufvudstaden. Hierta beböfde flera biträden. I Lund utgafs en tidning, Skånska Correspondenten, som meddelade flera märerliga artiklar, hvilka regelmessigt aftrycka JY