Vid undersökningen af de skäl, som föranledde hr de Kerdrels förslag, syftar betänkandet på det ställe i presidentens budskap, som säger, att republiken är landets lagliga regering, hvilket yttrande kommit flere deputerade af majoriteten att spörja, huruvida fördraget i Bordeaux uppgifvits. De blefvo i alla händelser oroliga af att se regeringen lemna sin opartiskhet och begagna hela sin makt i en riktning; och att en genom församlingens enstämmighet upprättad myndighet skulle ställa sin makt till ett partis förfogande, hvilket allt hittills ej funnit någon majoritet ibland oss. . Betänkandet framhåller vidare nödvändigheten af att republiken åtröner de konservativas understöd. Den skulle annars i likhet med föregående republiker, endast ingifva förskräckelse och misstro. Vidare: Det finnes derjemte bland de konservativa ett antal, och dertill ett betydande antal, som bibehållit sin monarkiska tro. De skola icke vägra regeringen den makt, som hon kan fiona nödig för att göra ordningen aktad och lagarne åtlydda; men oötvervinnerliga betänkligheter skulle bålla dem tillbaka, om deras samverkan endast knnde lemnas under det vilkor, att de alstå ifrån sina grundsatser och genom sina vota ogilla hvad som hos dem är föremål för en ärftlig hyllning. De äro färdiga att beväpna Thiers med all den myndighet ban kan begåära för att verkställa nationalförsamlingens beslut, men ingen utar dem skulle gåin på att uppoffra sina grundsatser. I deras ögon borde republigen tillochmed endast uppraltas i vårt land genom händelsernas egen kratt, åsom fallet är med Englands nationala inrättnlugar, hvilka finnas och bestå, fastän de aldrig bliivit savktionerade. Läsningen af presidentbuaskapet -väckte ett annat tvitvel. Flera af våra kolleger hade då de 10rnummo bifallet från yttersta venatern, sport sig sjeltva, buruvida presidentens språk varit tillräckligt klart och bestämdt med afseende på fieuderna till all social ordning. Betiukandet gör derefter ett häftigt angrepp på det radikala partiet, hvilket nu bildar en förödelseliga, och anklagas det för att vilja tillvälla sig makten samt göra Frankrike till medelpunkten för en europeisk revolutionär propaganda, utan att betänka hvilken fara Frankrike skulle löpa att bli indraget i ett nytt krig, om de komme till makten. Betänkandet beskyllade de radikala för falskhet, då de låtsa sig vilja understödja Thiers, fastän de skulle genast uppoffra honom, om landet någonsin skulle låta sig förmå awt gifva dem makten. Hr Batbie forttor: På en beryktad bankett sammanställde deisina skålar ett namn, som ingifver landet lugn, med ett namn, som ingifrer det förskräckelse. Gasterna hörde tillochmed talaren vid denna bankett (0, höjden at förödmjukelse!) taga hr Thiers i sitt skydd för att atilla den misstro, som hans demagogiska åhörare visade. För att undanrödja dessa besynnerligheter, önskade nägra medlemmar af högern, att hr Thiers skulle förklara inför församlingen och Frankrike, att de radikala hade genom detta beteende på ett förhatligt sätt missbrukat hans namn. Utskottets majoritet hade framställt till hr Tmers, att det för den radikala utbredningens hejdande syntes oundgångligt att möta den med en regering, som vore beredd att strida emot den och ville samla hela sin konservativa styrka för att upplysa folket om dess fienders planer. Regeringens återhållsamhet i kampen mellan konservatism och radikalism skulle på ett skadligt sätt missleda den allmänna meningen. Radikalismen ar ej något parti, den är blott motståndare till aktniogsvärda partier. Hr Thiers hade till svar på dessa utskottes framställningar framhållit nödvändigheten för en regering att vara väl väpnad, och härför var en öfre kammare oundgänglig. Skapandet af en sådan skulle, sade han, lemna ett giltigt tilltälle ati ordna förhållandena mellan den lagstiftande och den verkställande makten och leda till några praktiska medel att organisera ministeransvarighet. Majoriteten skyndade att uttala sin beredvillighet att öfverväga detta förslag, och för att fullständiga hr Thiers maktbefogenhet och förse honom med utvägar till ordningens upprätthållande. Dan —-fio1igasta frågan var den om en öfverenskommelse mellan den lägsufiande dbon den vernstarjaude makten. Missförständet emellan dem amer utskottet härleda sig af chefens för den verkställande makten personliga inblandoiog i församlingens debatter. Republikens president innehar i sjelfva verket, fastån ban icke på grand at sin titel ir berättigad att öfvetskrida en delegerads rättigheter, en hög ställning, och det förtroende, som han ätnjuter inom landet, gifver honom en myndighet, som ingen kan anvat ån märka. Det är i följd at denna personliga undantagsställning, som vi i hans närvaro moraliskt icke ega full frihet, emedan chefen för den verkställande makten kan i brad ögonblick som helst betacka med sin myndighet de ministrar, som kunna stallas till räkenskap, och af en ministeriel tråga göra en fråga om regeringsformen. Öfverläggningstrihet, enighet mellan församlingen och den verkställande makten, samt presidentens för republiken värd ghet — alla dessa skäl tala för organiserandet af ministeransvarighet och detta utan dröjsmål. Enheten mellan statsmakterna kan dessutom icke längre uppskjutas. Fastän de iakttagelser, vi gjort, beröra hr Thiers ställning och person, ha vi likväl icke fruktat, att vi skulle såra houom, genom att meddela dem åt honom. Vi voro förvissade om, att den store historieskrifvaren icke skulle finna sig förvånad öfrer att se sitt lands representanter söka efter utvägar att göra sig försäkrade om priset för sina röster. . Batbie sade vidare, att utskottets majoritet icke kunde lemna åt en komitå att skapa en öfre kammare och organisera ministeransvarighet. Då den öfre kammaren bildats, skulle den lagstiltande maktens ställning bli förändrad, och de deputerade skola infinna sig inför sina komitenter. Utskottet kunde ej gå in på, att med ministeransvarigheten skulle väntas till en öfre kammare bildats. Minoriteten i utskottet hade deremot förenat sig med Thiers och slöt sin reservation med den förklaring, att om en uppgörelse icke kunde träffas, borde regeringen göra församlingen ett motförslag. Att så skett veta vi af ofvan sagda.