sades direkte in i mr Smootheys rum. Lagkarlen stod med ryggon mot kaminen; hans arsigte var mycket allvarsamt. Mr Kendel satt vid bordet med åtskilliga tidningar framför sig. — Ni har nyheter att meddela mig, yttrade Richard Redmayne ifrigt i det han gick rakt fram till den private spanaren. — Haf ej så brådtom, min bäste mr Redmayne, sade lagkerlen. Det är nyheter: Kendel tror sig ha gjort en upptäckt; men saken är, ifall den verkligen rör er, af den ledsammaste beskaffenhet. Jag är nödsakad bedja er göra er beredd på det värsta. — Min Gud! utropade Richard Redmayne. Det är säkert detsamma som jag hundra gånger tänkt på och drömt om. Mia dotter har tagit lifvet af sig! — Så illa är det dock ej. Var god sitt ner; lugna er. Vi kunna misstaga oss. — Daton är densamma, sade Kendel allvarsamt. Miss Redmayne lemnade sitt hem den 11 November. — Hade er dotter någon hjertåkomma, mr Redmayne? — Nej visst icke — så vidt jag vet. Men hennes mor dog af hjertlidande, helt plötsligt, vid tjugofyra års ålder. Hvarföre telar ni ej rent ut? Är min dotter död? — Vi ha anledning befara det; men jag upprepar att vi kunna misstaga oss. Det är måhända blott ett märkvärdigt sammanträffande af händelser. Det är bäst att ni läser upp de der tidniogsberättelserua, Kendel. Låt mr Redmayne veta det virsta. Mr Kendel bläddrade igenom tidningsbladen något