.:oOO:::: qj0 h3 n ii den är det dock icke oupphörligt fullkomligt mörkt. Gryningen, som på höga breddgrader räcker mycket länge, ger så mycket ljus att man är i stånd till att utföra arbete, isynnerhet ute i fria luften, så länge solen ej är mera än 7 till 8 grader under horisonten. Den absolut mörka perioden, hvarunder solen hela dygnet om helt och hållet saknas, forttar sålunda vid Spetsbergens Sydkap från d. 26 November till d. 16 Januari eller inalles 51 dygn och vid Spetsbergens Nordkap från d. 9 November till d. 1 Februari, inalles 83 dygn. Under förmörkelsetiden är ljuset från stjernorna, från månen och från norrskenet att högt värdera såsom ersättning för solljuset. En etjernklar natt ger så mycket ljus, att hon tillåter åtskilliga slags arbeten äfvensom resor. På Spetsbergens breddgrad är fullmånen under vintern på solens plats om sommaren, en längre tid oafbrutet öfver horisonten. Och norrskenet, som på Spetsbergen knappast förekommer så ofta som i det nordliga Norge, förekommer likväl der lika ofta som i Throndhjem. Så ofta icke ett tjockt molntäcke eller snöväder uppfyller luften, har man fördenskull i allmänhet något ljus från himlahvalfvet, äfven under den värsta förmörkelsetiden. Vester och norr om Spetsbergen sluttar hafsbottnen temligen brant mot Ishafvets bråddjup. Redan på 10 mile afstånd från kusten har man på flera sträckor ett djup af 1000 famnar. Söder och öster om Spetsbergen är deremot förhållandet annorlunda. Från östra Spetsbergen, hvarest djupet ej uppgår till 100 famnar, sträcker sig en stor bank nertill, omkring och söder om Beeren-Eiland. På denna bark — Spetsbergsbanken — är djupet under 100, på sina ställen endast 20 famnar. Mellan denna bank och bankarne utanför Finmarken är djupet icke betydligt, endast inemot 300 famnar. Golfströmmen, hvars varma vattenåder flyter norrut i hafvet, utanför Norges kuster, sänder sin hufvudarm längs Spetsbergens vestkust norrut mot det af polarisen norr om Spetsbergen betäckta hafvet. Denna arm af Golfströmmen är på ytan jemförelsevis smal, men mycket mäktig i djupet och dess uppvärmande kraft blir på ytan derföre mycket betydlig. Den andra armen, som Golfströmmen sänder österut mellan Beeren-Eiland och Norge, är bred på ytan, men smalnar af mot djupet, allteftersom den kommer österut mot Novaja-Semlja. Längs östra Spetsbergens kuster går en kall polarström söderut öfver Spetsbergsbanken till Beeren Eiland, der den ligger i en beständig strid med Golfströmmens varma vattendrag. Isförhållandena på Spetsbergens kuster äro väsentligen betingade af Golfströmmens och Polarströmmens lopp. Der den förra utgjuter sina varma vattenkällor, kan hafvet hålla sig isfritt hela året igenom, men der Polarströmmen herrskar, är det endast om sommaren eller en kort del af denna, hvarunder inverkan af den aldrig nedgående solen är stark nog till att emälta den is, som betäcker hafsytan. Med afseende på isförhållandena, är det sålunda en stark motsats mellan Spetsbergens vestkust och dess ostkust. Sommaren är den årstid, hvars isförhållanden man bäst känner till. Isförhållandena om våren känner man också något till, isynnerhet från den tid, då det bedrefs hvalfiskfångst vid Spetsbergen, men förbållandena om hösten och vintern äro föga bekanta. Om våren ligger den fasta isen från Grönlands ostkust inemot Jan Mayn och Spetsbergen, omgifven af ett bälte af lösryckt drifis, som än fördelar sig, än packar sig tillsammans efter de olika nordliga och sydliga vindarne. I nordost om Jan Mayn bildar isen gerna en vik, som i öster begränsas af ett näs, på hvars andra sida isgränsen går rakt norrut, i det den lemnar vattnet öppet i en ränna, som norrut fortsättes längs vestkusten af Spetsbergen. Den östra sidan af denna ränna ligger emellan Spetsbergen och BeerenEiland, hvarifrån isgränsen efterhand drager sig österut framemot Hvita Hafvet. Gränsen för drifisen är i det närmaste betecknad genom linien för 09 värme på hafvets yta. Under några år kan man om våren — den årstid, då hafvet är kallast på ytan — utan väsentliga iehinder segla uppför den ränna, som Golfströmmen håller öppen längs Spetsbergens vestkust. Under andra år packas drifisen från Ost-Spetsbergens polarström så tätt tillsammans i rännans södra del vester om platsen mellan Sydkap och Beeren-Eiland, att det endast är med stora svårigheter och med mycken tidsspillan som denna isbarriöre kan forceras. När detta kunnat göras, har man funnit öppet vatten längre norrut längs vestkusten af Spetsbergen en temligen lång sträcka och ända upp till den 80:de breddgraden, der vestkusten slutar. Här var det gamla Hval-grundet. Om sommaren är hela vestkusten isfri och fjordarne i allmänhet farbara. Nordsidan af Spetsbergen är under vissa somrar, såsom t. ex. år 1871, mycket isfri och isen ligger långt från land, men under andra somrar, som under den sist förflutna, mycket belamrade med is. Hinlopen-Sundet är gerna fyldt med drifis. Farvattnet mellan Spetsbergen och det s. k. Gillis land är i regeln stängdt at is. Under sista sommaren har det dock, märkvärdigt nog, varit så öppet, att norska seglare ha besökt detta hittills obekanta land, ja, till och med seglat rundtomkring det. Om hösten är hafgvtan mveket varmara