2 — —— et 172 vintra der, utan att vara förberedd till att motstå alla de besvärligheter och försakelser, som ett sådant vistande under alla förhållanden medför. Vi skola i de följande raderna försöka att ge en kortfattad öfversigt öfver landets naturförhållanden, särskildt med hänsyn till den strängare årstiden, för att såvidt möjligt sätta läsären istånd till att döma om de omständigheter, hvari våra innefrusna landsmän befinna sig och längre fram, om de ej snart befrias ur deras ofrivilliga vistelseort kunna få tillbringa vintern, äfvensom om de omständigheter, under hvilka den nyss från Norge afgångna undsättningsexpeditionen kan antagas komma att arbeta till lösningen af sin kinkiga och farliga uppgift. Spetsbergens ögrupp består af flera större och många mindre öar. Den största ön, som kallas Vest-Spetsbergen, sträcker sig från 769 35 till 809 4 N. Br. och från 119:till 219 40 O. Lgd från Greenwich. Han är således 52 geogr. mil lång — ungefär samma längd som mellan Kristiania och Throndhjem — och 32 mil bred. Hans vestoch nordkuster äro temligen skarpt inskurna af breda och djupa fjordar, som i innersta delen af landet vanligen utgrena sig i flera sjordarmar. De märkligaste af dessa fjordar äro: på vestsidan, räknadt från söder mot norr: Hornsund, Belsund, Isfjorden, Kings-Bay, Cross-Bay, och på nordsidan: Liefde-Bay, Wijde-Bay och LommeBay. Af dessa äro Isfjorden och Wijde-Bay hela 15 mil lång. Utanför vestkusten af VestSpetsbergen, mellan Istjorden och Kings-Bay ligger den öfver 12 geogr. mil långa Prince Charles Foreland, åtskild från hufvudön genom ett bredt farbart sund, Forelands-sjorden. Den näst största af Spetsbergsöarne är Nordost-landet, som åtskiljes från nordostliga delen af Vest-Spetsbergen genom den öfver 20 geogr. mil långa och till en del breda Hinlopen-Sundet, som på norska kallas Nordstreadet. Nordostlandet är något mer än hälften så stort som Vest-Spetsbergen; det bar på vestoch nordsidorna en del fjordar, hvilka likväl icke i storlek kunna mäta sig med Vest-Spetsbergens. Nordostlandets södra och östra sidor kunna ej framvisa några fjordbildningar, utan temligen raka kustlinier. Öster om Vest Spetsbergens södra del, hvilken framvisar en endast af några mindre bugter afbruten, temligen rak kustlinie, ligger den s. k. Storfjorden eller Wybe Jans Water, som mot öster begränsas af Barents-ö och Edge-ö eller Stans Foreland i Söder. Helis-Sundet skiljer Barents ön från VestSpetsbergens hufvudland och Freemans-Sundet eller Walter Thymens fjord skiljer Barents-ön från Edge-ön. Nordostlandet, Barents-ön och Edge ön bilda hvad man kallar Östra Spetsbergen. I sydost om nordostlandet och i nordost om Edge-ön ligger ett sund som först under sista sommaren har blifvit besökt af flera norska tängstmän, hvilka beskrifvit dess belägenbet och utseende. Det har med orätt blifvit kalladt Gillis-land, ett namn som rätteligen skulle tillhöra ett nordost om Nordostlandet liggande land, hvilket på sin tid iakttagits af Gillis. Af mindre öar kunna anmärkas Amsterdam-ön och Dansk-ön på nordvestsidan, innanför hvilka ligger Smeerenburg-viken, Norsköarne något nordost om dessa, Maffen utanför Liefde-Bay och Syd-öarne norr om Nordostlandet, ögruppens nordligast belägna öar. I Hinlopen Sundet ligger en mängd öar. Öster om Edge-ön ligga Ryk-Ys-öarne och i sydost om densamma det emala och höga Hopen. Mellan Norge och Spetsbergen ligger Beeren-Eiland eller Björn-ön, först upptäckt at Barents. Denna ö ligger 60 geogr. mil från Norges kust och nästan rakt i norr om Tromsö. Från Beeren-Eiland till Sydkap, Spetsbergens sydligaste punkt, är afståndet 30 geogr. mil. Hela afståndet från Norge till Spetsbergen är således 90 geogr. eller 60 norska mil. Hela Spetsbergen är ett högt fjälland, der fjällen stiga fram ända ut till kusten och från en betydlig höjd stupa brant ner i hafvet. Detta gäller så väl de stora öarne som en betydlig del at de mindre. Den sönderslitna och taggiga skapnad, som fjällen ha och som, från hafvet sedt, ännu starkare framträder genom dei bergsskrefvorna ständigt lägrade snömassorna, har gifvit landet sitt namn. Det inre af de stora öarne är endast föga kändt, då det blott kunnat iakttagas under fjällbestigningar vid kusten, men det synes utgöra betydliga sträckor, hvilka ligga i en ansenlig höjd öfver hafvet, 1500 till 2000 fot och derutöfver och ständigt betäckta med snöoch ismassor. Öfverallt på kusten, der det finnes en remna eller en fördjupning mellan fjällmassorna, finner man denna alltid betäckt af eller uppfylld med en isskerpa, som från inlandsisens mäktiga sköte sträcker sig ner till hafsstranden. Det som sålunda återstår af någon egentligt jemnare strand är på Spetsbergen högst litet; kusternas linier bildas så godt som uteslutande af ismassor, hvilka omvexla med branta själlvägger. Detta gäller äfven om Spetsbergens fjordar, hvilkas botten, istället för att fortsätta in genom landet som en dalgång, här slutar under den dalen betäckande isskorpan och hvilkas högra och branta stränder belt och hållet ega kustlandets allmänna karakter. En stor del af Spetsbergslandets östra kuster bildas at isvallar af flera mils bredd. I följd af dess höga nordliga läge är dagens