Lars Johan Iierta. LÖ Telegrafen bringar oss underrättelsen, att den åldrige publicisten och varme fosterlandsvännen Lars Johan Hierta i hufvudstaden slutat sina dagar. Förf. at dessa rader skref en gång om den då ännu icke brutne, om ock böjde mannen: Det finnes vissa personer, i teckningen at hvilkas lefnad man kan med blott några tå ord ifylla mellanrummet mellan födelsen och döden; det finnes deremot andra, hvilkas letnadsteckning borde ensam upptaga en hel volym. Till dessa senare horde Hierta, aom också aldrig sparat sig sjelf och sina krafter, utan rastlöst sträfvat och haft tid till allt, lust för allt, mod till alt, fastän de äro få, hvilkas tid varit så tagen i anspråk och hvilkas Just och mod man så ifrigt sökt att bräcka. Naturligt var, att en så omfattande verksamhet måste förete mer än ett misstag, erbjuda mer än en tadelvärd fläck, men det är endast neurrerna, de der i kampens stund såsom strutsen sticka hutvudet i sanden, hvilka kunna två sina händer, beskärma sig öfver andras fel och berömma sig af egen oskuld. Mandomskaraktererna, handlingens män, måste blotta både sina goda och felaktiga sidor, de kunna stundom svanga sina vapen vensterbaadt, då den högra armen domnat af de täta huggen, och de kunna härvid träffa en och annan corde sensible, de kunna slå ned en och annan vacker fördoms kinesiska afgudabild — men ser man tillika på folkens historia, så är det icke sötmjölkemännen, icke de beskedliga neutrerna, hvilka gå på styltor för att icke med sina nya stöflar behötva trampa någon på liktornarne, som fört folken framåt, utan det är dessa karakterer som andas lätt i striden och växa under den, som häcklas och fördömas och äro utsatta för skrapningar at det småaktiga gnatets radårknif — det är dessa som befordra ett lands utveckling, medan de ätven bära tadlets bördor, ty de ha starka skuldror, och då döden en gång böjt äfven dessa, erkauna alla att, ur tiden gick en man som mer än de flesta gagnat sivt land och sitt tolk. Och det erkännandet måste vi gifva åt honom, hvars ande lemnat sin nu kallnade stoftshydda. Lars Johan Hierta, som föddes år 1801 och fullbordade sina studier, inträdde först på owbetomannabanan. År 1818 förrättade han sedan under fyra månader bergmästaretjensten i Wermland och under åren 1826—28 sekreterare:Je.sten i bergskollegium. Men redan vid 1823 ärs riksdag, då C. H. Anckarsvärd med en under den nya regimen dinills ohörd skärpa angrep regeringen och ski drade landets tillstånd i de mörkaste färger, besvarad .——222—2 DDOSC Mm