Nyttig för en enda. (Ur veckotidningen Svalan). Mastträd skall jag bli— tänkte granen och sträfvade med all makt uppåt — det är dock stort och skönt att liksom på starka vingar föras omkring i verlden och bli nyttig för tusende. Det bodde en uppåtsträfvande kraft inom henne hon sköt sin spira rakt mot höjden, dit hennes längtan stod; hon älskade att känna en friskare vind leka och en renare ande hviska, än den, som drog fram der nere tätt vid jorden; hon hade velat stå högt, och huru gladdes hon ej, då hon ur det låga slutligen förmådde sträcka sig så att hon hade litet friare utsigt än någon af systrarne på hennes ständpunkt, men framför allt gladdes hen, när vinden förde omkring några frön eller litet doft, ty hon ville glädja och gagna många, det var bennes högsta sträfvan. — Kom så på en mulen höstqväll en skagstjuf och började hugga granen, men skogens egare var ej långt borta; han kom och räddade sitt träd. Granen hade dock fatt ett djupt sår. Nu blir jag aldrig något mastträd klagade hon; min växt är hämmad, min bana bruten och stora tårar sipprade dervid ned och stelnade mellan blodet i det friska såret. Vintern kom. Det var stillaståendets och hopplöshetens mörka, kalla tid, men när vårens engel upprepade Skaparens varde, så att ekot deraf rållade från dal till dal, hviskades från träd till träd, då böjde granen vemodigt sin krona och grät friska varma tårar på sina gamla förhoppningars graf. Men en dag kom en ung flicka gående i skogen. Hon var sin moders glädje och sina små syskons bästa stöd. Det tycktes dock som hölle glädjens blomma på att vissna och vore stödet nära att ramla, ty hon var mycket blek, den unga flickan; hennes blick var matt och hennes gång vittnade om trötthet. När hon flck se granen, styrde hon något lifligare sina steg ditåt, töll på knä framför den och ivandades med begärlighet ångan från den af kåda drypande, uthuggna veden. Så låg hon länge, och när hon slutligen gick, lossade hon en kådig sticka, tog den med sig och förde den gång efter annan till sina bleka lappar. Flickan återkom följande dag och dagen derpå och så allt fort hela våren och sommaren: Men det var nu icke blott på korta stunder; hon tycktes nästan ha slagit ned sina bopålar på den soliga gräsplanen framtör granen, dit hon medförde arbete och böcker, hvari hon studerade flitigt, och likväl förflöt ivgen timma, hvarunder hon icke lindade sin med hvarje dag späustigare arm kriog granen, lutade sin med hvarje dag triskare kind mot hennes sköt och förde sina med hvarje dag rosigare läppar mot det numera icke af smarta, men af kärlek blödande såret. En dag på sensommaren, då granen stod och väntade sin dröjande vän, sorlade plötsligt ungdomliga röstor i skogen och snart syntes ett litet sällskap med korgar o. d. slå sig ned vid en bergremna, der eld uppgjordes och den blanka kaffepannan påsattes under skamt och lek. Tvenne fruntimmer skiljde sig snart från de andra. Den eua af dem var den unga flickan, som nu med elastiska steg ilade till sin gran. Har, mamma?, utropade hon, här är hon, min kära, kära gran, som jag har att tacka för så mycket! Ack, jag nändes icke säga dig i våras huru sjuk jag var; vi hade ju icke råd att anlita läkare, köpa medicin, resa till brunnar och bad eller dylikt. Gud ske lof, det behöfdes icke heller, ty här faun jag den bäste af alla läkare och en som till på köpet endast varit för min räkning. Nu känner jag mig så frisk och glad, att jag villa ta hela verlden i famn, framför allt min kära gran. Jag tycker riktigt hon borde känna huru jag håller af hennelOch så tog hon trädet i famn så trofast, som hade det varit hennes käraste vän. Men modren sammanknäppte sina händer och ackade Honom, som hos hvarje skapadt ting nedagt ädla krafter, och dervid skimrade i hennes öga någonting långt vackrare än de granna stjernorna på sranens drömda himmel. Det var icke min bestämmelse att verka i vida ketsar, tänkte granen, men kände sig obeskrifligt ycklig att hatva varit nyttig, riktigt nyttig för en nda. Ester.