mn 0 UHHrsäkringar ännu Jemtörelsevis ganska ringa. Förr då lifförsäkringar endast kunde erhållas hos utländska bolag voro bestämmelserna så invecklade och vilkoren så betungande, att många derföre afhöllo sig ifrån att anlita dessa inrättningar. Men sedan svenska lifförsäkringsbolag uppstått, hvilka alla äro byggda På solida grunder, samvetsgrannt skötas och stå under offentlig kontroll, samt derjemte täfla i omtänksamhet och tillmötesgående, borde man kunna vänta att lifförsäkrivgsväsendet med allmännare intresse omfawas här i landet. En vigtig omständighet manar dertill nu — neml. den f.n. särdeles gynnsamma ekonomiska ställningen, hvilken för ett stort antal medlemmar inom de olika samhällsklasserna högst väsentligt underlättar lifförsäkringspremiernas erläggande. Få torde de vara som icke a sina hus och å sin lösegendom söka försäkring mot eldskada; fartygsegare och varuafsändare anlita sjöförsäkringsbolagen. I begge fallen vill man bereda sig ersättning för en förlust som kan uppstå; men lifförsäkringarne afse en händelse som måste inträffa. Huru ofta är icke förhållandet sådant, att en familjefar vet sig vara urständsatt att efterlemna någon tillräcklig förmögenhet för sin enkas utkomst och barnens uppfostran, men som deremot, genom en efter sina inkomster lämpad årlig premie i ett lifförsäkringsbolag, kan vid sin bortgång bereda sina anhöriga ett så behöfligt kapital? Deremot hör man numera ofta då en familjefar tillfrågas om han tagit en lifförsäkring, svaret härpå utfalla nekande, dock med det tillägg, att han i stället insatt medel för sina barn i ränteoch kapitalförsäkringsinrättningen, hvarigenom de vid en viss ålder kunna lyfta ett utstyrselkapital för att dermed börja sin bana. Sist berörda, om faderlig omtanke vittnande åtgärd är utan tvifvel mycket lofvärd; men en omständighet dervid torde dock icke böra lemnas opåaktad. Vi antaga att en familjetar insätter för sina barn ett visst kapital, hvilket för deras räkning skall förräntas tills de uppnått 21 års ålder och under förhoppning att han skall få lefva tills de uppnått denna ålder; men efter några få års förlopp aflider fadren, utan att efterlemna något annat än detta utstyrselkapital, af hvilket likvisst barnen först flere år derefter komma i åtnjutande. Familjen, beröfvad den inkomst fadrens arbete gifvit dem, är emellertid i saknad af det nödvändigaste för lifvets uppehälle, och, framförallt det vigtigaste, af medel till barnens uppfostran. Utstyrselkapitalet får ej lyftas förr än barnen uppnått den bestämda åldern, emedan just detta är vilkoret för detsammas erhållande. Slutligen inträffar dock, om barnen få lefva, den dag då det efterlängtade kapitalet utfaller; men är det icke tänkbart att det då för dem kommer för sent, emedan de, genom fadrens förtidiga död och boets medellösa tillstånd, hämmats i sin utveckling, eller genom bristande uppfostran tagit en sådan riktning, genom hvilken de förlorat förmågan att rätt använda det dem tillkommande kapitalet? Med hvad nu är anfördt afses icke att på något sätt motverka ränteoch kapitalförsäkrings-inrätiningarnes verksamhet. Dessa välsignelsebringande inrättningar äro för välkända, och nyttan af deras verksamhet så alimäut erkänd, att de icke kunna af hvad vi anfört nedsättas. Men vi ha blott velat framhålla, att den, som vill lefva och verka under det lugnande medvetandet att hafva sökt betrygga sin familjs utkomst efter sin bortgång, icke gjort allt hvad han bör och kan göra, då han för sina barns råkning verkstalltiinsättningar i en ranteoch kapitalförsäkringsanstalt. Genom att försäkra vitt lif bereder en familjfar de sina en ersättniog för den förlust hans bortgång tillskyndar dem, och denna insättning (det försäkrade kapitalet), utfaller när helst den försäkrade dör, om ock endast en premie dessförinnan hunnit erläggas. Man hör ofta åberopas fall, då personer, som tagit lifförsäkringar, uppnått en hög ålder och derigenom erlagt ett större kapital än det som vid dödsfallet utbetalas. Så torde ock, likvisst mera sällsynt, vara förhållandet; men sällsynt är det ingalunda heller, att personer, som endast verkställt en eller par inbetalningar, derefter aflidit, och hvilkas familjer genom de skedda inbetalningarne betryggats mot armod. Det ofvan antörda inkastet, äfven då det grundar sig på ett faktiskt förhållande, förlorar dock som en allmän regel en stor del af sin betydelse, genom ett annat än mera obestridligt faktum — det nemligen att ingen kan beräkna längden af sin lifstid. Men om man genomläser en lifförsäkringsprospekt och dervid fogade tabeller, så inhemtar man, att en person, som vill försäkra sitt lif endast behöfver inbetala premier under ett visst at honom sjelf bestämdt antal år, och han behöfver icke då befara att nödgas inbetala ett större saumanlagdt belopp ön det bolaget vid hans död ersätter. Detta förtydligas genom följande exempel: en person, 33 år gammal, tager en lifförsäkring, stor 10,000 rdr, men vill endast under 20 år betala premier: det årliga premiebeloppet blir då 311 rdr, och han kan således aldrig komma att inbetala mer än 6220 rdr. — Häremot kan anmärkas: Detta är nog bra, men om jag dör innan dessa 20 år gätt till ända, hvad händer då? På denna fråga blir svaret den vigtiga upplysningen att när helst en person, som lätit försäkra sitt hf, upphör att lefva, upphör också all betalningsskyldighet från hans sida och bolagets skyldighet att utbetala det försäkrade kapitalet inträder i slället i att den försäkrade bestämt sig för premiernas erläggande under ett Visst antal år, är en skuld till bolaget, som endast betalas om han verkligen lefver dessa år. Man hör äfven stundom den invändningen göras: för närvarande tilltror jag mig visserligen kunna afsätta det belopp som erfordras för den årliga premien å en lissorsäkring, men osäkert är dock huru länge jag dermed kan fortsätta, och om jag då ej uppfyller mina skyldigheter till bolaget, så förlorar jag min rätt och det jag redan inbetalt. Men den antydda eventualiteten ha försäkringsbolagen förutsett och derför lemnat en god anvisning. En person, t. ex. 37 år gammal, tager en lifförsäkring å 10,000 rdr, med vilkor att intill dess ban uppnått 55 års ålder erlägga 370 rdr årligen; men af en eller annan orsak upphör han med premieinbetalningen när han uppnått 45 år, och har således då endast inbetalt åtta års afgift, eller tillsammans 2960 rdr: han förlorar då icke denna summa, utan erhåller en s. k. efripolis å hela det inbetalta premiebeloppet, hvilken polis af bolaget inlöses antingen då försäkringstagaren dör, eller då han uppnår nittio års ålder, d. v. 8. vid den ålder, då all premiebetalning för försäkring å lifstid upphör. Man kan tänka sig att en person väl erkänner nyttan af att hans familj, om han inom kort skulle ryckas bort, erhölle en summa penningar, men invänder, att om han får lefva, kunde möjligen hända ittt han sjelf under tiden behöfde något af denna summa för egen del på gamla dagar. Åfven denna omständighet har blifvit förutsedd. En person, t. ex. 32 år gammal, vill på det sätt försäkra sig, att han id fyllda 60 år bekommer 10,000 rdr, men tillika inskar att beloppet skall utbetalas om han desstörnnan dör. Hvad han sålunda önskar beviljas, och an har att erlägga en årlig premie af 320 rdr. Dessa exempel äro blott några få bland de nånga särskilda fall, som förekomma inom lifföräkringsväsendet, på hvilket, i samma mån konkurensen ökats. allt större amtanka hlifojt nadland fån