den som en klenod. Vid den är en kuriös historia fästad, som jag vill omtala. Gertner lade ifrån sig paletten på bordet, aftorkade mycket noggrannt sina penslar, lade in dem i en låda, öfvertäckte kungens porträtt, tog på sig en annan rock, satte på sig hatten — allt detta utan att säga ett enda ord — och kommen till dörren yttrade han: Nere i Strömparterren, Stockholms glanspuukt, skall ni få del af den lilla berättelsen. Ankomna dit, satte vi oss på en soffa. Efter en stunds förlopp, derunder han uttryckte sin förtjusning öfver Strömparterrens belägenbet, den friska luften der, strömmens brus, barnens lekar och sparfvarnes glupska matlust, sade han; men så när hade jag glömt den utlofvade berättelsen, — Den lydde så: Då konung Carl såsom kronprins skulle afresa till Haag för att der ingå den officiella förlofningen med prinsessan Lovisa, hade den trolofningsring som prinsessan skulle mottaga blifvit förfärdigad af svenskt guld hos hr Chr. Hammer i Stockhotm efter en liten modeliring af silfver, hvilken afeändts från Haag. Efter ankomsten dit på ettermiddagen och sedan kronprinsen tillbringat aftonen hos sina blifvande svärföräldrar, dervid blifvit bestämdt att ringvexlingen skulle ske påföljande dagen, drog han sig tillbaka till sina enskilda rum. Dit ankommen öppnade han sitt reschatull och gjorde då den ledsamma upptäckten att det etui, hvari guldriogen låg, icke hade medföljt utan i stället det hvari modellringen förvarades. Etter en stunds eftersinnande kallades baron v. Blixen-Finecke, som tillhörde kronprinsens svit och som var väl hemmastadd i Haag, att genast inställa sig hos kronprinsen. Baron Blixen erhöll då uppdrag att hos en guldsmed beställa förlofningsringen, hvilken påföljande dagen å bestämd tid skulle vara färdig, hvilket den ock blef, men den erhölls icke förr än i sista stunden. Ringvexlingen egde rum, derefter gass cour och de jörlofvade mottogo de officiella lyckönskningarne. När efter några dagars förlopp festligheterna afslutats och kronprinsen skulle resa, omnämnde baron Blixen att han innehade den lilla modellringen, och framställde sin önskan att få behålla den som ett minne af kronprinsen, hvars svar blef: Du skall icke blott behålla den, utan äfvan bära den som ett minne af mitt första och jag hoppas enda bekymmer i Haag?. Silfvorringen fick plats på baron Blixens lillfinger; den satt der qvar då han porträtterades af Gertner, och den blef anbringad på porträttet. Först flera år senare, vid ett tillfälle då baron Blixen var gäst på Stockholms slott, erinrado sig kung Carl episoden med ringen och omtalade den då för drottningen, som genast erinrado sig händelsen när hon fick se baron Blixens af Gertner utförda porträtt, om är uppsatt i kung Carls atelier, hvilken hnan äfven begagnade till skrifrum och der nan under senare tiden af sin sjukdom helst ristades. ——