AH Desiderfås ola måtsal på Stockholms slott, och att ett par rum i samma våning ställts till Gertners disposition. För mig vore det visserligen beqvämare — sade konungen — om du budde här ute; men här fick ej du vara i fred, utan blef öfverlupen af nyfikna. Inne på slottet blir du deremot enväldig, och jag skall sitta för dig der så ofta jag kommer in. När du tröttnar att arbeta och vill komma hit ut, så säg blott till om ekipage. Ett kuvert vid mitt bord står för din räkning; men du har din fullkomliga frihet, alldeles som i ditt eget hem. Ehuru de svenska konstnärerna, med hvilka Gertner sammanträffade, visade honom mycken vänlighet, stötte han sig snart med dem. Han uppskattade sin talang så högt, att han just icke hade något erkännande öfrigt för andra konstnärers och det meddelade han ofta på ett stötande sätt. Med ickekonstnärer trifdes han derföre bäst, och bland dem som ofta besökte honom var den som skrifver denna skizz. Tog man ej anstöt af hans egenheter, så var han i öfrigt en särdeles angenäm man, med en flödande humor, stor observationsförmäga och en vidsträckt menniskokännedom. Vid ett af sina besök hos mig meddelade han, att nu var konungens porträtt så längt framskrideot, att det kunde beses, ehuru icke ännu färdigt. Då jag dagen derpå kom upp i hans atelier, var han fullt uppe i sitt arbete och jag ville då aflägsna mig, emedan jag trodde att han ville arbeta ostörd. Nej, stanna qvar! sade han; jag målar och samtalar gerna på en gång. Arbetet går då till och med raskare undan.Det ena samtalsämnet aflöste det andra under loppet at mer än en timma, hvarunder han isrigt fortsatte sitt arbete. Plötsligt stannade ban midt i en mening, svängde sig hastigt om på stolen och yttrade lite fnurrigt: Men ni är då en besynnerlig menniska! Ni har nu en hel timma besett porträttet i olika dagrar, men icke sagt ett enda ord huru det förefaller er. Orsaken dertill är, att jag alls icke är konstkännare, och just derföre inlåter jag mig icke på ett område som jag ej förstår.å ja, deri kan ni ha rätt; men säg ändå er mening. Är det likt originalet? Var så god! Jag är läogt ifrån så ömtålig för anmärkningar, som man påstår. Likt är det visserligen, till och med i de allra minsta detaljer, och kanske mera likt än något annat porträtt som jag sett af H. M:t; men det förekommer mig, som hade ni gifvit konungen en allt för högröd ansigtsfärg. Samma omdöme fällde drottningen i går. Jag svarade då, och jag upprepar det nu, att H. M:t har just dender högröda färgen när ban är echaufferad. Den är icke onaturlig, den vittnar om stark helsa och det är tillvaron af den som jag velat angifva. Efter ett kort uppehåll tillade Gertnor: För er kan jag särskildt omnämna, att något inom mig säger, att en vänning kanske snart förestår i H. M:ts helsotillstånd, och det kan ju vara godt att ett porträtt finnes, som är taget just då H. M:t stod på höjdpunkten af helsa och manlig kraftfullhet. Under denna del af samtalet hade Gert ner hvilat sig från arbetet — ett kuriöst sätt för öfrigt att hvila sig, emedan han sittande i ländstolen hade kastat upp den högra foten på den vensta axeln, en ställning som han ofta omedvetet intog när han betraktade det arbete som han hade för sig. Derefter lagade han sig åter i ordning, fattade paletten och penseln och arbetade en stund med mycken ifver. I den ena fönsternischen var en liten tafla uppställd. Taflan var endast 7 tum hög och 5 tum bred; den framställde en ännu icke medelålders man, klädd i jagtdrägt. Han hade som ung sannolikt varit vacker; nu uttryckte de fina ansigtsdragen ett visst lidande, möjligen lefnadströtthet. Det var ett i alla sina minsta detaljer med yttersta finess utfördt porträtt af frib. Blixen-Finecke, måladt 4 å 5 är förut af Gertnor och af den förre skänkt till konungen. Jag kunde ej undertrycka min beundran öfver detta mästerliga arbete. I detta omdöme kommer ni troligen att stå temligen ensam, yttrade Gertnor och skrattade på sitt egendomliga sätt. De flesta anmärka att duken är så liten. En hel sarl med både gevär och skjutväska, en herre som varit minister, som är stor godsegare och som har en hel hop ordnar, bör ju framställas ner än fem tum hög, tycker man. Allmäneten vill ha stora dukar med stora porträtter å; men när jag utför sådana, så klandras nin realism, emedan jag omöjligt kan förmå nig att idealisera. Under det jag fortfor att betrakta det istnämnda porträttet och Gertnor återigen askt förde sin pensel, yttrade han: Ser ni två guldringar på baron Blixens ronstra lillfinger? Ja, men med svårighet, så fiot äro de nålade. Raturligtvis. Men ser ni icke en ändå malare hvit ring, sittande emellan de begge undra ? Jo! svarade jag, efter att ha anlitat ett örstoringsglas som låg på ett bord i fönster:ischen; nu ser jag den. Den föreföll för lotta ögat fin som ett hårstrå. ss RR — — — — UÖ Mm AM — mm —.