En högtidlighet af ovanligare art egde d. 31 äsistl. Okt. rum i svensk-norska generalkonsulatets lokal i London. Skand. Sjömansmissionens sändebud, den bekante norske pa stor Storjohan hade neml. Söndagen förut, d. 27 Okt., hållit sin afskedspredikan i Ebenezerkyrkan, som var uppfylld af åhörare, deribland svensk-norske ministern, frih. Hochschild m. fl. Åbörarne grepos djupt af den utmärkte andlige talarens farväl och vid predikans slut skedde en insamling till hans förmån. Thorsdagen derpå hade, som sagdt, past. Storjohan blilvit anmodad att infinna sig i generalkonsulatets lokal, der en mängd skandipaver hade församlat sig. Som ombud för dessa framträdde frih. Hochschild och riktade till pastor Storjohan följande bjertliga tacksägelse: Mina Herrar! Ordföranden i komiten för Skandinaviska sjömans missionen har anmodat mig åtaga ett för mig smickrande och hederligt uppdrag. Till kådane förslag plär man ej svara nej, och jag skyndar derför att samtycka till en önskan, som kunde bereda mig tillfälle att med Eder egna min hyllning till en högt aktad landsman. Visserligen är min förtjenst. om sjömansmissionen ringa, och jag skulle hatva tackat att i dag tala å Edra vägnar, om jag ej trott mig kunna hjelpa Eder ur en förlägenhet, alldenstund så många af Eder egnat uppmärksamhet, tid och medel åt missionsverket, att Ni kanske skulle varit villrådiga i valet af Eder tolk. . Mine Herrar! Vi minnas alla tider, jag tror för fyra år sedan, då pastor Storjohan anlände till London och började verka för sjömans-missionen. Hans arbete var icke af de lättare, ty mäpgen såg det nästan med misstroende. Jag erkänner, att jag var en af dem hvilka befarade, att enigheten i svensknorska församlingen skulle kunna at det nya företaget lida skada Med ledsnad såg jag uppskjutet ögonblicket för verkliggörandet af min älsklingstanke — bildandet af en enda församling omfattande alla i London vistande skandinaver. Ulrice Eleonore kyrka har ett gammalt valspråk, som finnes inristadt omkring dess sigill ÅRosa inter spinas, d. v. 8. rosen bland törnen. Hittills har Gud vare lof! endast rosen varit synlig och frågan om törnenas betydelse förblifvit obesvarad. Välan, M. H., då vi på stammen af vårt älskade rosenträd sågo utskjuten en oväntad företeelse började vi frukta att valspråket nu torde blifva en sanning. Vi misstogo oss; pastor Storjohan arbetade och verkade otörtrutet, Ebenezerkyrkan grundlades, uppbyggdes, invigdes och — icke det minst vigtiga — betaltes, den användas nu till gagn och välsignelse för våra sjömän, utan att enigheten bland svenskar och norrmän deraf lidit någon skada. Våra farhågor voro ogrundade, det, som syntes oss som en hotande tagg på trädets stora hela har varit en knopp och är, nu er utslagen fager blomma. Vårt träd bär tvenne rosor, hvilka framdeles skola af oss med samma kärlek omhuldas, kyrkan i Commerciel Docks har samma anspråk som den äldre systern vid Princes Square på vår tillgifvenhet och vård. Hr pastor Storjohan! Ni har nu slutat eder verksamhet ibland oss. Ni återvänder med maka och barn till sderneslandet — ej för att söka hvila, ty eder verksamma ande förbjuder detta, men för att på ett annat fält verka för det ädla värf, som Ni gjort till ert lifs uppgift. Edre härvarande vänner vilja ej att afståndet skall försvaga ert minne at dem, de önska, att Ni vill mottaga en gåfva som ständigt må blifva nära Eder. För att anskaffa denna hatva de män, hvilkas namn Ni finner antecknad å denna lista sammanskjutit en summa. Främst bland dessa namn finner Ni ett, som är oss alla skandinaver kärt, namnet af en man, som jag är stolt att kalla min vän, baron Hambro, som från första dagen af Eder vistelse hår omfattat Sjömansmissionen med uppriktig kärlek. — Emottag H. pastor, vår gåfva, den består i ett ur. Vi hoppas, att det för Eder skall visa endast lyckliga timmar och veta, att det endast kan visa sådana timmar, då Ni fullgör Eder pligt. Äfven tillden, som troget följt Eder hit och nu troget följer Eder hem, till Eder hustru önska vi lemna en gåfva. Vi hoppas att fru Storjohan någon gång skall bära denna lha prydnad och då ihägkomma att hennes man har i London lemnat tacksamma vänner. Jag tror mig tolka allas känslor då jag lånar mina sista ord till Eder, hr pastor, och Edra anhöriga ur kyrkans språk sägande ur hjertats djup — frid vare med Eder! Frih. Hochschild öfverlemnade derefter åt pastor Storjohan ett guldkronometer-ur, en värdefull guldkedja samt en börs fylld med sovereigns. Pastor 8. yttrade derefter ungesär följande: Den öfverraskning, som skandinaverna i London nu beredt honom vore i sanning både oväntad och glad. Då han mottog gäfvorna betraktade han dem ej så mycket egnade honom personligen, utan snarare som en yttring af kärlek till den sak, han hade tjenat, den dyrbara Sjömansmissionen. Men han mottoge den tillika som ett löfte om, att dessa hans vänner skulle stå fasta och växa till i denna kärlek samt fortfarande arbeta för den, ty sjömansmissionen vore en sak, som har långa armar, det funnes ännu ett arbete att göra, som kräfver fortsatt verksamhet hos alla för saken intresserade. Så funnes der, för att tala om de närmaste, de nordholländska hamnarne, somj länge väntat på prest, men isynnerhet stodo der Havanna och Quebec med sitt stora kraf. Dessa båda hamnar kunde nemligen förenas till ett verksamhetsfält, eftersom den ena af dem endast besökes om vintern och den andra endast om sommaren ; i den förstnämnda af dessa hamnar har en tysk, Schilling, verkat bland det skandinaviska sjöfolket, offrat sitt lif för detsamma och hvad denne kunnat göra för de nordiska sjömännen det borde äfven deras landsmän kunnat uträtta. Tal. slutade med den önskan, att sjömansståndet genom evangelii gerning i bland det måtte bli allt bättre och bättre, redan nu kunde han säga: -Måtte det aldrig bli sämre, än det nu är!? Till slut utbragte ban å sina egna landsmäns och missionens vägnar en tacksägelse, ett erkännande af den stora kärleksskuld hvari han stode till ekandinaverna i London.