XVII. Ingenting hände som kunde hindra Grace Redmaynes flykt, och sedan hon en gång gifvit sitt löfte, hyste hon ej en tanke på att bryta det. Hennes öde var besegladt från det ögonblick hon sade: Jag skall komma. Löftesbrott mot honom var ett brott på hvilket hon ej kunde tänka. Icke desto mindre kände hon mer än en gång ett stygn i hjertat vid hvarje moderligt intresse som tant Hanna på sitt sträfva sätt uttryckte för henne. Hon lemnade dem nästan för alltid, tänkte hon. Det var knappt sannolikt att mr Walgravo — som var en stolt man efter hvad hon föreställde sig, trots hans familiera sätt på Brierwood — skulle låta sin hustru ha mycken gemenskap med hennes gamla familj. — Han skall ej skilja mig från min far sade hon för sig sjelf. Det skulle vara allt för grymt. Men jag tror ej att han skall låta mig träffa min tant och min onkel ofta. Hon led rätt mycket under denna korta tid, led af sjelfförebråelser, ty hon fann sitt uppförande falskt och tadelvärdt. Om tiden hade varit längre, skulle hon knappt ha kunnat uthärda de själsqval hon led och hålla sitt löfte. Kanhända att mr Walgrave förutsett detta då han utsatt en så kort tid. Hon kunde hvarken äta eller sofva under sin börda af hemlig sorg — tillbragte sina vätter med att afbida morgonen, sina dagar med att vandra omkring i rummen och se på de gamia välbekanta förenålen, undrande om hon någonsin skulle få se dem mera. Detta