— ——ä— ———————————————————————————— finna månen ligga i gräset som den medaljongen, anmärkte tant Hanna i nedslagen ton då de skulle begifva sig i väg. Hon bevisade sig i detta fall vara sannspådd. De unga männen letade omsorgsfullt under Graces ledning — letade till middagen och började åter efter middagen samt fortsatte till dess det var thådags med utan resultat. Onkel James sammankallade humlesamlarne i skymningen, omtalade för dem hvad som förlorats och lofvade ett par sovereigns i belöning at den man, qvinna eller barn som kunde återställa den förlorade medaljongen. De förklarade samtliga att de ej sett någon sådan. — Det är osanning! sade James Redmayne häftigt. Någon af er har sett den och någon af er har gömt den eller gjort sig af med den sedan i går afton. Medaljongen är nästan lika stor som min flata hand. Det kan ej vara möjligt annat än att den blifvit upphittad på något ställe; mina 8 öner ha genomletat hvarje tumsbredd mark af den på hvilken min nigce befann sig i går. Det är bra elakt att taga någonting som tillhör henne, ty hon har varit en god vän till er alla. — Det har hon varit, sir! inföllo qvinnorna i energisk ton, hvarefter det blef ett förvirradt sorl af röster som alla bedyrade att ingen skulle vilja göra miss Redmayne orätt för så mycket som sex pence. Grace gick upp på sitt rum, fullkomligt uttröttad af denna dags vedermödor — det myckna gåendet och det för hvarje stund allt mer förminskade hoppet. Den var borta — den enda tröst hov haft under senaste tiden.