— Dot är min högsta önskan, svarade mr Walgrave, och detta var koappt någon öfverdrift, ty han kände verkligen ett visst begär af att drifvas hit och dit på det gungende hafvet för alt kanhända derigenom bli befriad från en del af sin börda. — Det är ett slags monomani, sade han för sig sjelf, och jag tror verkligen att det är lika mycket att tillskrifva en öfveransträngd hjerna som det är en hjertats angelägenhet. Hvem kan väl säga i hvilken form en man får lida sitt straff derför att han anstränger sin intellektuella verksamhet allt för hårdt? Sanningen är att jag behöfver ro och fullkomlig omvexling. Jag önskar till himlen att jag kunde resa bort till Tyrolen; men det är omöjligt, jag är bunden till händer och fötter, såvida jag ej vill skjuta min lycka ifrån mig och förtörna Augusta Vallory. Han ville ej skjuta sin lycka ifrån sig. Han seglado ut på Arion näste morgon och äfven morgonen derefter samt red till och med på Westons kastanjebruna sto i de dammiga allcerna, endast för att göra miss Vallory till viljes, under det att egaren till djuret satt på ett kontor och arbetade i sin anletes svett. Mr Walgrave gjorde sig verkligen mera behaglig än han någonsin förut gjort. Detta räckte i tio dagar, men då den tionde dagen var slut, upptäckte han plötsligt att ban måste göra ytterligare förberedelser till den stora rättegång han åtagit sig och ville alldeles icke lyssna till de argumenter miss Vallory framställde för att hålla honom qvar. Hon gaf slutligen vika utan något yttre tecken till sorg deröfver; men