att han slapp ifrån detta uppdrag. Klockan half elfva önskade han sin fästmö och hennes far god natt. Weston aflägsnado sig samtidigt för att begifva sig till närmaste banstation, hvarifrån ett nattåg skulle föra honom till Norwood. Det var en klar, månljus natt. Äfven husen vid Acropolis-square togo sig behagligt ut i denna milda belysning. Det kändes en viss angenäm blomdoft som påminte Hubert Walgrave om Brierwood. — Ämnar ni gå till fots hem? frågade Weston då de båda männen lemnade husct. — Det är mig för närvarande omöjligt att besvara. Får jag se en vagn tror jag väl att jag tager den. Tänker ni gå ända fram till stationen? — Jag är en stark fotgängare och ämnar gå hela vigen. Det skulle vara högst angenämt om jag finge njuta af ert sällskap. Vi ha ju samma väg? Mr Walgrave underkastade sig detta förslag, ehuru med motvilja. Han var en man som var något benägen att fatta starka antipatier, och Weston Vallory var en ar hans starkaste. — Fördöme den snobben! tänkte han; hvad är det som föranleder honom till att haka sig fast vid mig på det här sättet, det undrar jag? Han behöfde ej undra länge. Den riktning hans följeslagare gaf åt samtalet öfvertygade honom snart om att Weston Vallory ville pumpa honom, såsom det heter, att han ville taga reda på sammanhanget med hans åtta veckors vistelse på landet — utforska hans känslor mot miss Vallory — utforska allt som på ett passande sätt kunde