garne finge förefinnas, vare sig mr Vallory befann sig i staden eller vid kusten. De trolofvade hade tio minuters tillfälle att talas vid nere vid stationen, och skulle derunder ha kunnat förnya sina löften om evig trohet ifall de varit så sinnade. Men ingendera var böjd för några sensimentala utgjutelser och de tillbragte nämnde tid med att tala om hvardagliga ämnen. Först mot slutet började miss Vallory beröra deras personliga förhallanden. — Huru snart få vi se dig, Hubert? frågade hon. — Jag tror att jag kommer ner under loppet af nista vecka; men det är säkrast att jag ej binder mig vid någon bestämd dag. Du kan vara siker på att jag skall komma så fort jag kan. Jag reser med tåget kl. 3,30 och med den förhoppning att finna dig hemma då jag kommer, — Jag kan ej förstå hvarföre du ej kan komma ner genast och stanna hos oss hela tiden. — Det vill säga detsamma som att du ej kan förstå hvarföre jag är alldeles utan sysselsättning, min bista Augusta. — Jag vill visst icke att du skall vara sysslolös; men vid denna tid af året kan du verkligen ej ha något allvarsamt arbete. — Du hörde hvad din far sade om den der rättegången, Cardimum versus Cardimum. (Forts.)