Men saken gestaltar sig annorlunda med afseende på barns och qvinnors arbete. Såvida ej dessa personer skola lida under den dubbla egennytta (hos fäder eller män såväl som hos arbetsgifvare) hvilken ofta söker draga fördel af deras skyddslösa arbetskraft, så måste staten med sina bestämmelser träda emellan. Det noggranna fastställandet af dessas arbetstid är emellertid, såsom en af de mest betydande deltagarno i mötet, Roscher, anmärkte, en teknisk fråga, hvars deltaljer ej böra skäras öfver en kam utan vid hvars afgörande de särskilta förhållandena i olika fall böra tagas i betraktande. Kongressen gaf derföre åt sina beslut i denna punkt den något obestämda fattning, som vi i vårt förra Lördagsnummer meddelade. Men man märker väl på referentens förslag och af öfverläggningens hela förlopp, hvilka bestämmelser man härutinnan ansåg nyttiga. Man började med, hvad kan tyckas vara besynnerligt, att påyrka en nedsättning af den åldersgräns, från hvilken barn tillåtas arbeta i fabriker. Denna gräns är nu i Tyskland 12 år: Eisenachermännen önskade 10 år. De utgingo härvid från en vunnen erfarenhet, hvars sanning väl låter sig förklaras, att nemligen barn som ett par timmar om dagen användas till arbete blifva bättre och mera intresserade lärjungar i skolorna än de, hvilkas hela tid upptagas af skolgång. Men å andra sidan fordrade de att arbetstiden för barn mellan 10—14 år aldrig fioge öfverskrida 5 timmar dagligen. Vidare skulle skoltvånget bättre öfvervakas och denna arbetstid, liksom i allmänhet arbetet af s. k. skyddade personer, alltid förläggas inom 12 dagtimmar, hvilkas början och slutpunkt, möjligen vexlande efter olika förhållanden, bestämdes af statsmyndigheterna. I Tysklands gällande handtverksoch fabriksordning är redan nu föreskrifvit att högst tio timmars arbetstid må förefinnas för ungdom mellan 14—16 år. Denna föreskrift ansåg man i allmänhet borde utsträckas till att gälla de manliga arbetarne ända till dess de uppnått 21 år. Staten har genom att till denna ålder förlägga värnepligtens början visat att han ej dessförinnan anser samhällsmedlemmens krafter vara utvecklade; fabriksherrn bör så mycket mindre då ega rätt att under denna tid taga hela dennes arbetskraft i anspråk. Samma begränsning i arbetstid, som man fordrat för manliga arbetare till deras 21:sta år, skulla. såsom regel gälla för qvinnor. Dessa borde aldrig tillåtas arbeta mer än 10 timmar om dagen. Märkligt är, att ehuru en och annan bestred att dylik inskränkning skulle finnas för sjelfständiga qvinnor (sådane som rå öfver sig och sitt gods), opponerade sig dock ingen emot en sådan bestämmelse för gifta qvinnor. Det visar att det var missbruket af mannens makt öfver hustrun, som man härvid mest fruktade. Tillika uttalades den förhoppningen, att denna inskränkning i hustruns arbetstid skulle snart föra med sig en likartad begränsning af mannens arbetstimmar och att hon således, såsom en talare uttryckte sig, derigenom skulle taga en ädel hämnd för allt det förtryck, som i detta hänseende blifvit mot henne utöfvadt. Tvenne bland de vigtigaste af kongressens fordringar äro vidare: inrättandet af fabriksinspektorater och utsträckandet af de för fabriksarbetet gällande bestämmelser till alla handtverk och äfven till vissa grenar af husslöjden, hvarest liknande olägenheter som inom fabriksväsendet visat sig. Kontrollen derötver att fabriksordningens bestämmelser följas är nu mestadels öfverlåten åt kommunalmyndigheter, hvilkas sammansättning åter är beroende af de fabrikanter, hvilka skola kontrolleras. Följden har blifvit den, att kontroll finnes blott till namnet, ej i verkligheten. Men det har ock visat sig att i de länder, hvarest slappheten vid öfvervakandet är störst, t. ex. Sachsen, de socialistiska förvillelserna funnit den mest fruktbara jordmån. Det ligger dock i arbetsgifvarnes eget intresse att dessa stadganden strängt hållas, äfven ur en annan synpunkt, ty i annat fall råkar den lagtrogne arbetsgifvaren i nackdel gent emot de hans yrkesbröder, hvilka utan afseende på lagens bestämmelser pressa musten ut ur sina underlydandes arbetskraft. Genom inspektion utaf embetsmän, för sådant ändamål anställda i statens tjenst, skulle naturligtvis den önskvärda likformigheten kunna åvägabringas. I Tyskland, mera än i vårt land, ha åtskilliga smärre handtverk och äfven grenar af det slags arbete, som man nämner husslöjd, antagit en karakter som utsätter de unga arbetarne för likartade olägenheter som i fabriken. Myndigheterna ha emellertid hittills ej haft rättighet att öfvervaka tillståndet der. Det är då tydligtvis fullt följdriktigt när man begär att äfven hit kontrollen skall sträcka sig. Då man ej här kan ställa samma fordran på rymlighet, luft och ljus som man önskar skola finnas i fabrikens arbetssalar, är det nästan så mycket nödvändigare att t. ex. barnens krafter ej användas för tidigt och till allt tör ansträngande arbete. Det mål, som genom en ordnad och fast lagstiftning för handtverk och fabriker skulle vinnas, ernås likväl ej fullständigt, såvidt ej arbetarnes sjelfhjelp dertill bidrager. Vil koret för en krastig utveckling af denna sjelf hjelp ligger åter i sriheten att sluta sig samj man i föreningar. Vi skola i en följande upp — —A— —. D 6666