hvad nyttigt varit både för dem och det allmänna. Dessa ha då helt naturligt sträfvat till att nå en äfven i det yttre erkänd högre ställning, och med berättelsen om dessa sträfvanden fyllas många blad i historien om folkens inre öden. i Det förr s. k. tredje ståndet har nyligen lyktat sin strid och dess seger har varit fullständig. De klasser, hvilka stodo öfver dea burgna, bildade medelklassen och hvilka ofta med ringaktning sågo ned på densamma, ha i känslan af sin vanmakt låtit sig upptagas i dess leder, Motsatsen yttrar sig derför numera egentligen blott såsom en strid mellan de besuttnes klass och dem, som utan kapital lefva af sitt arbetes lön. Den sociala frågan har sålunda blifvit liktydig med arbetarefrågan. : Hvad som gör lösningen af spörsmålet i denna dess nya form så svår, är att här gäller det icke att endast aflägsna gamla fördomar såsom fallet var, när tredje ståndet stred sin strid. Här stå stora ekonomiska fördelar i skarp motsats till hvarandra. Produktionens vinst kan ej stegras i oändlighet, och när då arbetet gör anspråk på att i vinsten erhålla en högre andel, kan detta anspråk ej tillfredsställas, med mindre än att kapitalet afstår nå: got af sin andel. Fastän det ekonomiska, penningen, utgör hufvudsaken, är likväl härmed ej frågans hela innehåll uttömdt. Hvad gagnar det arbetaren att han för tillfället erhåller högre lön, om denna förmån vinnes på bekostnad af hans helsa, derigenom att t. ex. hans arbetskrafter öfver höfvan anlitas och således snarare utslitas? Spörjsmålet om arbetslönen är således förenadt med frågorna om arbetstiden och om gundheten af de lokaler, inom hvilka arbetet försiggår. Men om också lönen ökas, arbetstiden minskas och staten sörjer för att de sanitära törhållandena inom fabrikerna blifva bättre — hvad stadigvarande gagn för arbetsklassen i sin helhat medför ändock detta, om, såsom man trott sig märka inom vår stad, de nyvunna fritimmarne och den högre inkomsten förslösas till dryckenskap och last? Om osundhet och osnygghet råda i arbetarnes egna bostäder, om deras hustrur, som skola framföda en kommande tids arbetareslägte, lefva i bekymmer och under arbetsförhållanden, som nödvändigt måste göra dem till svaga mödrar åt svaga barn, och om dessa barn redan vid späd ålder underkastas mödor, hvilka öfverstiga deras krafter — då är det tydligt att förbättringen i arbetsklassens läge ej varit sådan som den bort vara. Arbetstiden, arbetslönen, de för helsan ogynnsamma omständigheterna vid arbetets utförande, användandet af qvinnor och barn vid arbetet, dåliga bostäder, okunnigheten, osedligheten, dryckenskapslasten inom arbetsklassen: se der de ändock ej fullständigt uppräknade beståndsdelarne af den sociala frågan. Det är, såsom man nyligen uttryckt saken, ej blott motsatsen i ekonomisk ställning mellan arbetarne och öfrige samhällsmedlemmar, som är farlig, utan äfven klyftan i sed, bildning, åskådning och idealer. Det är sannt, att ett bland de bästa medlen till att nå det önskade målet, ändock är och förblir hvad man kallat sjelfhjelp eller arbetarnes ansträngningar såväl hvar och en för sig som samfäldt, genom dertill lämpade föreningar, att arbeta på framåtskridandet inom den klass, de tillhöra, i bildving, upplysning och materiel vältärd. Den uppfostrande kraft, som ligger deri att man sträfvar sjelf och ej blott låter sig föras fram af andra, kan ej skattas nog högt. Framgången af det egaa arbetet kan i början synas ringa; man kan tycka att några spår af ett bättradt tillstånd ej märkas; men under kampen växer kraften, och när så en gång omständigheterna blisva mera gynnande, framstå resultater, dem man ej sjelf vågat hoppas. Men statens biträde är ej derför öfverflödigt, såvida allt skall lyckas. Staten skall undanrödja de hinder, som lägga sig i vägen för den personliga krattens fria utveckling; han skall gifva laglig helgd åt de föreningar, i hvilka arbetarne sluta sig tillsamman, och bringa dem i öfve-ensstämmelse med andra kretsar inom samfundet, och det är han slutligen som skall skydda dem som ej förmå skydda sig sjelfva (barn och qvinnor) under deras hårda strid för tillvaron. Det var i sådan mening som de vetenskapswän, hvilka nyligen voro samlade i Eisenach för att rådgöra om iden sociala frågan, ställde främst på dagordningen för sina öfverläggningar: fabrikslagstiftningen och koalitionsfriheten eller arbetarnes rätt att fritt sluta sig tillsamman, äfven om sådana sorgliga företeelser som arbetsinställelser (strikes) deraf skulle blifva en följd. Vi skola i dag nämna några ord om Eisenachmötets beslut i den förstnämnda frågan eller om de bestämmelser staten bör vidtaga för att arbetet i industriens tjenst ej må leda till arbetarnes kroppsliga och andliga förderf. Det är med fägnad man förnimmer att mycket af det, som menniskovännerna i Eisenach fordrat, redan finnes i Sveriges lagstiftning samt är helt och hållet i öfverensstämmelse med denna lagstiftninga anda. En tid har funnits, då man ansåg hvarje inskränkning från statens sida i aftalet om arbetstidens längd utgöra ett ingrepp, det der skulle lända arbetstagare ej mindre än arbetsgifvaro till försång. Eisonacher-kongressen medgifver detta med hänseende till fullmyn. A.. a 11 Lr — — —EW Ö — — V0o Å — — — AA OO — —