huruvida arbetareständet lefver under bostadstörhålanden och arbetsvilkor, hvilka nödvändigt måste rycka detsamma ännu djupare ned. Vi tro att en för stor olikhet i förmögenhetens och inkomsternas fördelning, en allt för bitter klassstrid måste med tiden tillintetgöra alla fria instituioner och utsätta oss för faran af en absolutistisk regering. Redan derför anse vi att staten ej bör med likgiltighet åse en sådan utveckling. Vi ställa ill staten, liksom till det borgerliga samfundet och till hvarje enskilt, den der vill deltaga i arbetet för förverkligandet af tidens uppgifter, den fordran att de härvid skola ledas af ett högt ideal. Och detta ideal får och skall ej vara något annat än det, att en allt större del af vårt folk må blifva skickligt till delaktighet i kulturens alla högre förmåner, i bildning och välstånd. Detta skall och måste vara den stora i ordets bästa mening demokratiska uppgitten för vår utveckling, liksom det i allmänhet synes utgöra verldshistoriens stora målåI det föredrag, vi nu återgifvit, framträder en medkänsla för de arbetande klasserna, som ovilkorligen meddelar sig åt läsaren, och der röjor sig en uppakattning af den sociala frågans betydenhet, hvars sanning måste erkännas af enhvar den der tänkt i ämnet. Men det visar sig äfven här att det stundom är svårt att slå den brygga, som från tankens verld leder öfver till verkligheten. Man kan åtminstone hysa tvifvelsmål, huruvida de beslut, som här fattades, komma att, ifall de utföras, utöfva en verkan som motsvarar de ädla, upphöjda grundsatser, hvarpå de hvila. Det var trenne praktiska frågor som nu närmast förelågo till behandling: bostadsnöden i de stora städerna, arbetsinställningarne och yrkesföreningarne samt bristerna i fabrikslagstiftningen. Man kan här i Sverige ej göra sig något begrepp om den grad, till hvilken bristen på bostäder vuxit i utlandets stora städer, förnämligast Berlin. I sistnämnda stad inflytta årligen 50,000 menniskor och vid sista flyttningen vexlade derstädes ej mindre än 242,000 personer bostad. Den verkliga brist, som härigenom uppstår och som nyligen på ett bedröfligt sätt röjde sig genom uppkomsten utanför Berlins portar af en hel liten stad af för tillfället uppförda trärucklen och tält, ökas derigenom att spekulationen med förkärlek kastat sig på handeln med hus. Stadsfastigheter gå lika snabbt och obehindradt som lösören ur hand i hand, de säljas ofta endast medelst slutsedlar, och byggnaden har stundom vexlat egare 5 å 6 gånger, innan lagfart sökes. Man köper hus ej för att behålla dem, utan i afsigt att törtjena vid deras försäljning, och medlet till att drifva köpeskillingen i höjden är att ständigt höja hyrorna. Hyresgästerna, hvilka äro ur stånd att annorstädes finna boning, måste betala allt hvad husvärden har oförskämdhet nog att begära, och till det klasshat, som förut fanns, har lagts ett nytt: hyresgästernas förbittring mot sina husvärdar. Socialisterna i Berlin ha, med stöd af dessa förhållanden, på sitt program uppställt den fordran, att det skulle tillhöra kommunerna att åt alla sina medlemmar bereda bostäder! Det var tydligt att lösningen af denna fråga skulle förete stora svårigheter och den blef också den enda om hvilken församlingen ej kunde så mycket ena sig att ett gemensamt beslut antogs. Man föreslog: att genom utvidgade kommunikationsmedel i städernas omgifning, företrädesvis genom jernbanor — hvilka borde tillhöra staten, enär annars ett transportmonopol uppkomme i stället för ett bostadsmonopol — utvidga kretsen för bosättningar; att staten, kommunen och de stora aktiebolagen alltid borde förse sina tjenstemän med boställslägenhet, hvarigenom ju konkurrensen om våningar minskades, och särskilt yrkade en talare att fabriksherrarne ej skulle få från andra orter indraga arbetare, så vidt de ej på förhand sörjt för sunda bostäder åt dem; att en ny skatt skulle påläggas hushandeln för hvarje gång en fastighet öfvergick från en hand till annan o. 8 v. Med skärpa påyrkades att ej allt, såsom nu vanligen sker, skulle sammanföras i hufvudstäderna, utan att de nya verk och statsanstalter, som inrättas, skulle förläggas till andra större städer, i hvilka de med lika framgång kunna arbeta. Af betydenhet tycktes ett förslag vara som framlades af statistikern Engel om bildande af konsortier af nuv. hyresgäster, hvilka skulle uppföra hus till uthyrning mot ett pris, som hvarje femte år — men också endast då — stegrades med 10 0 af det etter de senare årens genomsnitt beräknade hyrespris. Tal. utlofvade att snart i en broschyr utveckla detta förslag, hvars grunddrag nu blott kunde antydas, men som åsyftade att tillfredsställa både kapitalets och hyresgästernas berättigade fordringar. Med hänseende till de öfriga tvenne ämnen, om hvilka mötet förhandlade, nödgar oss utrymmet för dagen att inskränka oss till anförandet af ordalydelsen i de beslut som härutinnan fattades. Vi måste till ett annat tillfälle uppskjuta de betraktelser, till hvilka dessa resolutioner föranleda. I afseende på fabrikslagstiftningen resolverade församlingen i Eisenach, i enlighet med hvad dess utskott för frågans beredande föreslagit: 1:o. Den nuvarande fabrikslagstiftningen i Tyskland motsvarar, hvad dess riktning beträffar, ändamålet, men den behöfver på ett verksammare sätt än hittills-tillämpas, derigenom att utförandet öfvorvakas af ständiga kontrollanter i statens tjenst; 2:0. Fabrikslagstiftningen bör i samma anda utvecklas genom utvidgade arbetsförbud och skärpt skoltväng för arbetare i ungdoms-ålderen, isynnerhet derigenom att dessa stadganden utsträckas till all industriel verkmanmhat 1. AA