lationalekonomiska kongressens syften. Men sedan detta mål var uppnådt och sedan nan dragit yttersta slutfoljden af grundsatsen om obunden frihet i nationalekonomiska ting, mäste den nre motsatsen tramträda. Den framträdde hastigt och så mycket skarpare som den sociala frågan, med hvarje dag växande i betydenhet, minst at alla var egnad att lösas genom grundsatsen om statens sjcke-inblandning och genom dogmen att man blott borde låta den enskiltes egennytta råda. Tal. omnämner derpå de förändrade förhållanden inom det tyska samhällslifvet som låta en samverkan med regeringsmakten numera förefalla mindre förhatlig och hänvisar på åtskilliga uttalanden af handelsklassen härom, som ännu för 6 å 8 år sedan skulle föresallit otroliga. Han redogör vidare för de omständigheter, hvilka hindrat honom och de med honom liktänkande att qvarstå i den förra nationalekonomiska kovgressens leder. Efter att slutligen med styrka hafva framhäft att den nu samlade kongressen uteslutande vore af nationalekonomisk karakter, hvadan inbjudarne, ehuru alla i politiskt hänseende hörande till midtelpartiet, likväl ansett sig böra utsträcka inbjudningen till medlemmar ur alla partier fortsätter han på följande sätt ein redogörelse för meningarne inom Åkatedersocialisterne. De äro alla öfverens deri att uppfatta staten på ett sätt, hvilket är lika skildt från det förherrligande af den enskilte och hans godtycke, hvartill de naturrättsliga systemen gjorde sig skyldige, som från den absolutistiska läran om en allt uppslukande statsmakt. I det de anse staten vara ställd i den historiska rörelsens ström, medgifva de att hans uppgift, allt efter kulturförhållandena, än är en trängre, än en mera vidsträckt. Men aldrig betrakta de honom, såsom naturrätten och Manchesterskolan det göra, som ett nödvändigt ondt, hvilket bör så mycket som möjligt inskränkas. För dem är alltid staten den mest storartade inrättning som till menniskoslägtets uppfostran blifvit gifven. Uppriktigt tillgifna det konstitutionella systemet, önska de likväl icke ett klassherravälde som vexlar mellan de olika hvarandra bekämpande ekonomiska klasserna. De önska en stark statsmakt, som, höjd öfver de egennyttiga klassintressena, stiftar lagarne, med rättrådig hand leder förvaltningen, skyddar de svaga och höjer de lägre klasserna. Vid bedömandet af vårt national-ekonomiska läge, förneka de visst icke vår tids oerhörda glänsande framsteg i teknik och produktion, i handel och samfärdsel, men de inse och erkänna äfven öppet de djupa missförhållandena: den växande olikheten i inkomst och förmögenhet, den verkligt fotfäste saknande, öfveragiterade företagsamheten, den bristande soliditeten inom vissa af handelns områden, den råhet och den tygellöshet, hvilka såsom följder af allmänna orsaker i stigande grad röja sig hos en del af de lägre klasserna. IIufvudanledningen dertill anse de ligga i den omständigheten, att man i senare tider vid alla framsteg i arbetets delning, vid alla omgestaltningar af rörelsen, af affärsverksamhetens organisation och af arbetsfördragen, liksom ock vid lagstiftningen för dessa ämnen, alltid blott frågade: skall härigenom för ögonblicket produktionen stegras? men ej uppställde den lika vigtiga frågan: hvilken verkan skall detta utöfva på menniskorna? Gifver denna nya ordning den tillfredsställande hållpunkten för uppkomsten af de sedliga faktorer, förutan hvilka samhället ej kan bestå? Uppfostrar den på ett tillfredsställande sätt ungdomen? Inverkar den hos de vuxna så på flit, sparsamhet, ärbarhet och familjelif, att man äfven här törs hoppas på andra framsteg än i ekonomisk riktning? De äro öfvertygade om att förbiseendet af det psykologiska sambandet mellan folkhushållningens organisationsformer och en nations hela sedliga tillstånd utgör det ondas kärnpunkt och att från insigten om detta sammanhang reformen bör utgå. På detta åskådningssätt hvila deras åsigter i arbetarefrågan. De medgifva att arbetarne nu för tiden kläda och föda sig något bättre än i förflutna århundraden samt att ej så många tusenden dö en långsam hungersdöd nu som då. Men detta synes dem vara en ringa tröst. De fråga i första rummet huruvida de lefnadsvilkor, under hvilka de fleste arbetare nu för tiden lefva, göra det sannolikt att de skola skrida framåt i sedligt och ekonomiskt hänseende, och de måste förneka detta åtminstone hvad en stor del af arbetarne beträffar. I stället se de dem träda i en alltjemt mera skarpt utpreglad motsats till de bättre och bildade klasserna, och härvid synes dem ej motsatsen i ekonomisk ställning, utan klyftan i sed, bildning, åskådning och idealer utgöra det farligaste. De erinra sig ur historien att all högre kultur — grekernas, romarnes och andra folks — gått under på liknande motsatser, på sociala klass-strider och revolutioner, på oförmågan att finna en försoning mellan de högre och lägre klasserna. Om ock i ett aflägset fjerran, se de dock liknande faror uppstå för vår kultur, såvida det ej lyckas att på grundvalen af vår likhet inför rätta, vår allmänna skoloch värnpligt, liksom ock på grundvalen af öfriga reformer, på hvilka samtiden arbetar, höja, bilda och försona de lägre klasserna, så att dessa i harmoni och frid foga sig in i statens och det borgerliga samfundets organism. Vi åtrå icke en nivellering i socialistisk riktning. Så är ej vårt samhällsideal beskaffadt. Vi anse det samfund för mest normalt och sundt, som framställer bilden af en trappa mellan olika tillvarelseformer, men med lätt öfvergång från det ena trappsteget till det andra. Samhället i dess nuvarande form hotar deremot att alltmera antaga likhet med en stege, som uppåt och nedåt tilltager i storartad skala men hvars mellersta tvärpinnar mer och mer affalla, så att endast allra högst och allra lägst vidare finnas hållpunkter. Ehuru vi ej äro tillfreds med våra bestående sociala förhållanden, utan äro genomträngde af tanken om en reforms nödvändighet, predika vi likväl ej någon omhvälfning i vetenskaperna eller någon omstörtning af alla bestående förhållanden. Vi protestera emot alla socialistiska försök. Vi veta att historiens framsteg endast utgöra resultatet af århundradens arbete, vi veta att det bestående städse sätter ett nästan oöfvervinnerligt, segt motstånd emot det nya, just emedan det bestående eger sin rot i massans åskådning och lefnadsvanor. I alla riktningar erkänna vi det bestående — den bestående ekonomiska lagstiftningen, de nu befintliga formerna för produktionen, de existerande bildningsformerna och de bestående psykologiska förhållandena mellan de särskilta samhällssklasserna — såsom grundval för reformen och såsom utgångspunkt för vår verksamhet. Men vi afstå derföre icke från sjelfva reformen, från striden för en förbättring af dessa förhållanden. Vi önska ej att näringsfriheten upphäfves, att lönefördraget afskaffas. Men vi vilja ej, en doktrinär grundsats till behag, tillåta att i dagen skarpt fallande missförhållanden finnas och ökas. Vi uppträda för en fabrikslagstiftning, som håller måtta i sina bestämmelser, men som genomföres med fast hand; vi åstunda att ett så kalladt fritt arbetsfördrag ej i verkligheten må leda till arbetarens plundring; vi fordra att arbetaren skall ega full frihet att vid arbetsfördragets fastställande hafva sitt ord med i laget. äfven om han härvid sknlle framkomma med 2— — —ö— 0 EUUL