ådragit sig stor uppmärksamhet och som förtjenar att äfven i andra länder följas med intresse: vi mena striden mellan de s. k. katedersocialisterna och deras motståndare. Ehuru striden, såsom nämndt, föres på ett vetenskapligt fält, äro de här ifrågavarande vetenskaperna af beskaffenhet att stå i omedelbart samband med det praktiska lifvet. De slutföljder, till hvilka den politiska ekonomien kommer, antagas nemligen inom vissa områden af staternas politik ooh äfven inom åtskilliga af det borgerliga samhällslifvets mera enskilta kretsar till ledande grundsatser. Det beror då på deras inre halt, om de skola anses såsom verkliga ledstjernor eller som irrbloss. Intresset vid skådespelet ökas vid en blick på de män, som kämpa i de motsatta lederna. Det är väl annars vanligen fallet, åtminstone nu för tiden, att det är de egontligen lärde, vetenskapernas erkände målsmän, hvilka på samma gång äro det nyas målsmän. Dessa hafva oftast en svår kamp att bestå, innan de för sina nyvunna resultater kunna vinna insteg i det allmänna föreställningssättet. Så mycket underligare förefaller då den gruppering, den ledernas anordning, som man nu blir varse. Å ena sidan stå visserligen äfven här de män, hvilkas namn gifvit glans åt det tyska lärdomsarbetet för samhällsvetenskapernas utveckling — män, åt hvilkas kunskaper och förmåga staten gifvit sitt erkännande, derigenom att han kallat dem till handledare för universitetens ungdom. Men det är ej nya tankar och nya ider — påstå motståndarne — som af dem denna gång framläggas, utan det gamla, det af vetenskapen redan öfvervunna. Vi deremot, vi deras vedersakare, äro den sanna, moderna ståndpunktens försäktaro gent emot en reaktion, hvilken är så mycket farligare som den uppträder under ett mäktigt, men falskt yttre skimmer. De nämnda vedersakarne utgöras förnämligast af praktiska män, hvilka i följd af sina yrken hafva anledning att tänka öfver ekonomiska frågor, och de ega äfven vetenskapligt bildade ledare. Större delen af de nationalekonomer, hvilka vid de tyska handelskamrarne tjenstgöra såsom sekreterare, äro nemligen teoretiskt deras bundsförvandter. Tvisten kom snart till utbrott inom tidningarnes spalter, och den periodiska pressen delade sig till försvar eller anfall, för eller emot katedersocialisterna — ty ett smädeord var det första vapen, som drogs fram. Efter dessa förpostsäktningar körde broschyrornas grosva artilleri upp, och så mycket mera hänsynslös blef striden som å önse sidor partiornas brushufvuden först gingo i elden. Mod rätta tyckte de mera besinningsfulle männen inom den förkättrade skolan att de ämnen, om hvilka tvisten fördes, voro för allvarlige att på detta sätt behandlas. De beslöto att inbjuda liktänkande, och äfven framstående män inom det motsatta lägret, till ett sammanträde, som fick det dubbla ändamålet att söka bringa enhet inom skolan med afseende på ännu sväfvande sociala frågor samt att tillika gifva allmänheten bättre upplysning om skolans åsigter än hvad hittills kommit densamma till del. Det var en lysande samling af vetenskapens målsmän, som med anledning af denna inbjudning den 6 d:s sammanträdde i Eisenach. Ordförandestolen intogs af prof. Gneist, den berömde statsrättsläraren och tecknaren af Englands samhällsordning. Bland öfriga der närvarande märktes: von Holtzendorff, Engel (den nya statistikens mest betydande namn), Max Wirth, Roscher (den historiska skolans egentlige upphofsman), Hild obrandt, Knies och för öfrigt innehafvarne af de flesta nationalekonomiska professoraterna inom Tyskland. Den tyska tidningspressen var representerad af Börsenhalles redaktör, d:r Jul. Eckardt, hvilken var en bland inbjudarne till mötet, d:r Brockhaus m. fl. Äfven godsegare, fabrikanter, riksdagsmän och arbetare egde derstädes representanter ur sina leder. Sammankomsten varade i trenne dagar och dess förhandlingar följdes af allmänheten med spänd uppmärksamhet, men hvad som mest bidrager till att förläna företeelsen en praktisk betydelse är den omständigheten att tyska riksstyrelsen, omedelbart efter mötets slut, förklarat sig beredvillig att anknyta underhandlingar med Österrike om en gemensam lagstiftning i den riktning, som af Eisenacherkongressens beslut företecknades. Utaf anledning, som nedan skall utvecklas, är det nemligen at stor vigt attlagstiftningen i dessa ämnen blir, såvidt möjligt är, internationel. Innan vi öfvergå till att lemna en redogörelse för de beslut, till hvilka församlingen med afseende på sjelfva de praktiska frågorna nådde, torde det ej vara ur vägen att anföra det hufvudsakliga af det helsningstal, hvarmed en af inbjudarne, prof. Schmoller, önskade deltagarne välkomna. Detta tal, hvars hufvudsakliga innehåll här nedan meddelas, kan anses innefatta skolans program och lemnar i korthet en öfversigt af de meningar, hvilka äro för skolans medlemmar gemensamma, om också i en eller annan enskilt punkt af det här uttalade skiljaktighet ännu skulle förefinnas. Den djupa tvedrägt, som genomgår vårt samhällstillstånd, den strid som nu för tiden skiljer arbetare och arbetstagare, besittande och besittningslösa klasser, den möjliga faran af en ännu blott fjerran stående, men tydligt nog annalkande social omstörtning ha sedan en följd af år och äfven i vidsträckta kretsar .väckt tvifvel derom, huruvida de på dagens marknadstorg allmänt herrskande ekonomiska lärorne, hvilka äfven i de hittills hållna nationalekono-i TU -O — — mm mA —— AA — mm AA HH — — —